Älska dig själv för att älska andra

Avundsjuka, rädsla, anklagelser, vrede, komplex… hur långt kan vi gå innan kärleken blir kontaminerad? Vi väntar på en viss typ av kärlek i hopp om att hitta den som kommer ge oss vad vi behöver. Men sanningen är att denna längtan efter kärlek som kan rädda oss från oss själva är missriktad.

Och så kommer skuggorna, de sju farsoterna, tusen onda ting, sorg, trötthet och besvikelse. Och sedan total förödelse, vilket hindrar oss från att gå framåt och får oss att förlora oss själva.

Vi föds inte till fångar; vi fängslar oss själva

Den sorgliga verkligheten är att vi gödslar vår känslomässiga mark för att vårda ohälsosam kärlek; den typ som hindrar och förstör. Vi tar inte bort ogräs från våra vägar, och detta får konsekvenser.

Vi kan inte göra oss av med sorg och brustna hjärtan om vi inte ändrar vårt beteende. Det är bättre att inte täcka våra ögon; när något går dåligt så vet du det bara. Du kan känna det i luften.

Frihet är inte brist på kärlek, och beroende är inte kärlek

Alla förstår vi kärlek och förhållanden på olika sätt. Att vilja vara en fri själ är inte detsamma som att avsäga sig kärlek. På samma sätt finns det förhållanden som är giftiga och smärtsamma, hur mycket vi än älskar den andra personen.

Det finns många historier om kärlek som förlorats på grund av stolthet, glömska eller försummelse. Men idag ska vi tala om de förhållanden som förgiftats av kärlekens svarta änka: känslomässig underkastelse.

Av denna anledning är det dags att antingen överge eller ompröva kärleken när den kommer till stadiet “kan inte leva med dig, kan inte leva utan dig”. Med andra ord är det nödvändigt i alla förhållanden att sätta sin känslomässiga hälsa före allt annat.

Du kanske tror att du behöver din partner eller att denne bidrar med mycket till ditt liv, men det finns stunder när du måste ta bort ögonbindeln och förstå att denne stör dina känslor.

Detta är sant; vi kan inte älska oss själva förrän vi slutar behöva vår partner. Behovet av att älska och förstå oss själva kommer när någon eller något sviker oss, för bara då kommer vi se våra egna brister.

Människor tänker alltid att det smärtsammaste skulle vara att förlora den man älskar, men att förlora sig själv genom att älska någon annan för mycket är långt värre.

När vi är stolta över och älskar oss själva flyger gnistorna. Självkärlek inträffar alltså i sinnet, inte hjärtat.

Vi känner oss ledsna och tomma när vi släpper sådant som är skadligt för oss bara för att vi längtar efter vad som kunde ha varit men inte var; vad vi ville ha men inte fick.

Om vi släpper in vår sorg utan rädsla kommer det i slutänden ge oss frigörelse och självständighet – ett liv utan motstånd, avund, förbittring eller skuld.

Så om vi befinner oss på en båt av kontaminerad kärlek är det bästa vi kan göra att leta efter något på insidan som kan hjälpa oss att flyta. För vi lever inte våra liv med någon annan än oss själva.