Vikten av emotionella band under uppväxten

Under de nio månader som ett barn växer i magen lever det skyddat och i en säker miljö, vilket är mycket annorlunda om man jämför med den värld som väntar utanför. När barnet föds så möter det en värld full av stimuli, där det är helt beroende av moderns vård och uppmärksamhet. Här är upprättandet av emotionella band helt centralt. 

De två första åren av ett barns liv är den viktigaste och känsligaste perioden eftersom det är då som grunden för framtiden läggs. Denna period är viktig på en neurofysisk nivå eftersom alla kopplingarna och funktionerna skapas under denna tid.

Forskning har visat hur viktigt det är med uppmärksamhet, kärlek och omtanke från modern, samt från föräldrarna generellt under barnets första år.

Omtanken som barn får genom fysisk kontakt är en grundläggande nödvändighet som hjälper dem att känna sig säkra och skyddade. Detta kommer att forma deras personlighet, deras sätt att relatera till världen samt deras kognitiva utveckling. Brist på omtanke och stimulans under de två första åren av livet kan ha allvarlig påverkan på hjärnans utveckling.

Ett barn och moderns roll i dess säkerhet

Barn föds med olika beteenden som hjälper dem att fånga moderns uppmärksamhet. De lär sig att använda sig av gråt, leenden och andra strategier som hjälper dem att binda band med sina föräldrar. Denna instinktiva energi används som en metod för överlevnad.

Hur modern behandlar barnet när det försöker att bilda emotionella band kommer avgöra hur det sedan fortskrider i sin utveckling. Om det inte får den omtanke som det behöver så kommer det att bli irriterat, nervöst och rädd.

Det är enkelt att uppskatta hur barn beter sig mot sina mödrar. Alla moderns emotionella uttryck finns representerade i barnet, som fångar in allt hon sänder ut.

Att bilda emotionella band

Det emotionella band som barn etablerar med sina föräldrar anses vara deras första upplevelse av detta slag. Varför är detta band viktigt? Den typ av band som barnet utvecklar med föräldrarna kommer att föra med sig emotionell säkerhet, vilket kommer att strukturera dess personlighet.

John Bowlby, som utvecklade denna teori, sade följande: “Det är en typ av beteende som resulterar i att en person får närhet till en annan klart identifierad individ, som anses kunna hantera världen bättre. Det är som mest uppenbart när en person är rädd, utmattad eller sjuk och då får vård och omtanke.”

Vi pratar om tendensen att etablera starka emotionella band med vissa personer. Speciellt under barndomen kommer upplevelserna med modern att bli en referenspunkt för framtida respons på emotionella band med andra personer.

De grundläggande funktionerna är säkerhet, emotionell reglering och överlevnad. Detta låter oss gå framåt från en säker bas, att utforska världen trots våra rädslor och att samla på oss den kunskap och de resurser som vi behöver för att hantera våra känslor och omvandla skuld till ansvar.

Relationen mellan ett barn och dess moder är därför viktigt för att utveckla framtida emotionella relationer. I vuxenlivet tenderar vi att följa vissa speciella relationsmönster, som bäst kan observeras i kärleksrelationer.

Att stärka band

Det sätt som vi interagerar med andra beror på den typ av band som vi har utvecklat under barndomen.

Vår vilja att interagera med andra formar det band som vi har med dem. Misstro, kontrollbeteende, ängslan och rädsla för att bli övergiven är saker som kan uppstå om det förekommer problem med att relatera till andra personer. Olika rädslor kan också uppkomma som ett resultat. Det kan vara en rädsla för att binda sig, rädsla för djupa relationer eller rädsla för emotionell sårbarhet.

Alla dessa beteenden har att göra med vilken personlighet man har utvecklat. Detta är tendenser som kan komma att utmanas när man blir äldre. Det är nödvändigt och möjligt att man hittar sitt eget sätt att bilda band med andra personer utan att detta orsakar ångest.

Som vuxna kan vi ta ansvar för vårt beteende och sättet vi relaterar till andra. Det involverar konstant inlärning och uppmärksamhet, så att vi inte får skuldkänslor och känner oss isolerade.