Rädsla för vår egen storhet: Jonakomplex

Vi har en märklig förmåga att begränsa oss själva och vår potential, och utsätter frekvent oss själva för en hårresande, intern bojkott som vägrar låta oss växa. Ja, vi gör detta mot oss själva. Galet, eller hur?

Det finns bara en person i världen som kan hindra dig från att nå höga höjder. Denne ser du varje dag, i spegeln.

Varför begränsar vi oss själva om vi föds med stor potential?

För ett antal år sedan myntade Abraham Maslow termen “Jonakomplex” – en referens till den del i Bibeln där Gud befaller Jona att ta hans budskap till Nineve, varpå han flyr eftersom han inte tror att han är kapabel att göra det. Ibland påbörjar vi en resa i framgångens motsatta riktning bokstavligt talat, även fast vi vet att det inte är rätt väg. Detta på grund av rädsla för vår egen storslagenhet, och det är ett grymt sätt att sabotera för oss själva.

Demonerna som utgör Jonakomplex är rädsla och ångest, och de begränsar våra möjligheter att bli framgångsrika. Med andra ord vet du att du är värdefull, att du kan göra det, du visualiserar dig själv som framgångsrik, men agerar på ett sätt som du vet inte kommer hjälpa dig att nå målet. Du korsar floden till medelmåttighetens dal på grund av rädsla för att inte vara kapabel att genomföra uppgiften, av att inte vara värdefull och för att du inte vet vad du kommer hitta på toppen av berget.

Maslow sade att samtidigt som vi är rädda för “att det värsta kommer hända”, fruktar vi även “att det bästa kommer hända”. Med andra ord handlar det om: “Jag vill inte ha allt men inte heller inget. Jag föredrar att stanna där jag är nu.”

Dessa rädslor och denna ångest är ett svar på rädslan för att uppnå något som är bortom vad andra har uppnått, eller att ställas inför ansvaret som kommer med storslagenhet, av att inte veta hur man öppnar sig själv och tar vägen som leder mot horisonten, av att verka arrogant eller att misslyckas.

Med andra ord är det en mörk väg vi skapar från vårt eget lidande. Det är inte det att vi stoppar framgång eller smärta, utan vi stoppar vår egen lycka. Det självskapade lidandet, självsabotaget, är en form av helt onödig och skadande smärta.

Att övervinna detta kräver ett ansträngande steg. Det enda sättet att få bort denna typ av personligt sabotage är att konfrontera rädslan av att inte nå våra mål.

Fängelset som vi alla skapar har olika galler och olika plågoandar vid dörrarna som bevakar vårt varje steg och till och med vår andning. Vad som står klart är att vårt fängelse kommer bli vår grav, med ett epitafium som berättar för världen att vi levde utan skam eller storslagenhet. Vi kommer dö iklädda medelmåttighetens och det känslomässiga behagets särk.

Det är nödvändigt för oss att balansera våra aspirationer samtidigt som vi håller fötterna på Jorden. Majoriteten av alla människor syndar överdrivet på ett eller annat sätt; med andra ord sätter de siktet för högt eller verkar försöka täcka över det. Om vi verkligen observerar framgångsrika personer kommer vi se att majoriteten av dem vet hur man balanserar denna ekvation; de siktar alltså mot stjärnorna men håller sig kvar i verkligheten.

Rädsla för framgång kommer från vår egen oförmåga att tolerera osäkerhet. Vi tror inte på vår förmåga att konfrontera vad som komma skall. Vi måste ha allt prydligt paketerat, paketerat igen och sedan testat tusentals gånger.

Vårt behov av att försäkra oss själva är enormt, och det är vårt sätt att tillåta tvångstankar att leda oss i varje steg vi tar mot stor framgång. Vi vet inte att blicka upp betyder att vi tror att vi är nere, och vi ger oss själva lyxen att känna att vi är underlägsna, vilket kommer bestraffa oss hela livet.

Bilder från nuvolanevicata och Africa Studio.