Jag ska tänka på dig tills det slutar göra ont
Jag är ledsen, du var inte den rätta.
Du var inte min inspiration. Min evighet och mitt alltid.
Du var inte den som tog fram det bästa i mig, från de djupaste, mörkaste hörnen av min själ. Du var inte den som kunde ta mig i handen för att se stjärnorna titta fram på natten.
Det var helt enkelt inte du… Men kanske var det så du ville ha det.
Jag somnar, visualiserar en vacker himmel full av stjärnor. Jag flyger från min säng, förbi dig och mig, och förbi minnena.
Imorgon är en annan dag.
Denna säng är så tom. Så stor. Så rymlig. Och det värsta är att det alltid har varit så, oavsett om du var med mig eller inte.
Jag gör mitt bästa för att komma upp ur sängen, som för att inte se den tomma platsen bredvid mig likt jag nu gör.
Doften av kaffe kommer från köket. Det luktar utsökt, och det verkar trösta mig.
Jag försöker urskilja minnena. Jag kommer inte ihåg dem tydligt. Tusentals bilder flyger genom mitt sinne: en kyss i nacken. Ruset. Jag börjar minnas.
Du var inte den som sa att jag var vacker varje morgon eller fick mig att skratta mitt i en gäspning.
Du var inte den som litade på mig. Som sade att det skulle vara för evigt. Som sade att du fanns där för mig. Du var inte den som kunde lysa upp min värld i tusen dagar bara genom att blomma ut i ett leende.
Men jag bad dig heller inte om dessa saker.
Du var aldrig min satsning. Min utmaning. Min strid.
Kanske var jag den som inte ville kämpa för oss…
Och jag är ledsen.
Jag tog socker i kaffet av någon anledning. Jag gillar det vanligtvis starkt. Kanske behöver jag någon form av kompromiss idag, eller någon belöning. Minnen kan verkligen lämna en ute i kylan. Jag lutar mig tillbaka och väntar på att mitt kaffe ska svalna.
Jag tänker och sluter ögonen. Jag kan aldrig komma ihåg hetta. Bara kylan.
Du var den som fick mig och sängen att darra varje kväll. Oavsett färgen på påsarna under våra ögon eller hur trötta vi var.
Du var inte den som följde med mig ut när det började regna så att jag kunde njuta av naturen och vara en del av de fantastiska dofterna och känslorna.
Hata mig. Förolämpa mig. Det skulle vara det mest känslomässiga som kommit från dig under hela denna tid. Gör något vulkaniskt känslomässigt. Gör något för att rucka på ditt kalla hjärta. Det kalla hjärta som frös detta äktenskap.
Och så blev det två av oss, istället för ett. Kanske var det vårt misstag. Nu är inte tidpunkten att blicka tillbaka och fråga oss själva vem som ska skuldbeläggas. Och jag är säker på att det var jag. Så jag är ledsen, men du var inte den rätta.
Jag tar en klunk kaffe. Det är utsökt, inte så bittert. Jag smakar på det och kommer ihåg… smaken av ingenting. Smaken av desillusion, besvikelse och rutin.
En virvelvind av oväsen. Människor, alkohol. Fler människor och mer alkohol. Tills våra kroppar når sina gränser och vi somnar utan att tänka. Utan att tänka på dig och mig, eller oss.
Faktum är att baksmällor med sällskap inte är lika stora baksmällor. Kanske är det därför vi klarat oss så länge som vi gjorde. Vem vet?
Jag har inte mycket kaffe kvar, kanske en stor klunk eller två små. Och det är vad allt handlar om i slutänden: val… Och jag vet inte vad jag ska göra med mitt kaffe. Det har jag aldrig gjort.
Kanske ska jag slänga koppen i golvet och låta den gå i tusen bitar. För att senare plocka upp skärvorna och torka upp kaffet.
För du var inte den som gjorde mig lycklig eller fick mig att dagdrömma. Du var inte min favoritplats att vara på.
Du var inte min anledning till att gå hem och försvinna från världen timmar i sträck.
Jag är ledsen. Att välja har aldrig varit min grej. Jag tar en till kopp kaffe imorgon. Och när jag gör det ska jag tänka på dig, tills det inte gör ont längre.
Du kan spara minnena från och med nu, för de passar inte i mitt hjärta längre. Djupt nere visste vi alltid. Jag var aldrig jag, och du var aldrig du.