Alla har vi minnen som rör upp våra själar

Det finns minnen som rör upp våra själar och ger oss ett vetande, nästan fräckt leende. Men oj vad terapeutiskt det är! För i stunder av svårighet finns det inget bättre än att vrida om nyckeln till våra minnen och låta oss själva omslutas, lite i taget, av essensen hos gårdagens lycka, som ger oss styrka igen i nuet. Man brukar säga att minnet samlar på fantastiska stunder som inget fotografi någonsin kan fånga. För inget elektroniskt medium kan frammana dofter, en rysning av njutning på huden, smaken av en kyss eller gryningens friska bris.

Efter fantastiska stunder finns det oförglömliga minnen – minnen som får oss att skratta, minnen som rör upp våra själar och visar oss att allt som en gång fanns i sinnet lever kvar i hjärtat.

En aspekt vi måste ha i åtanke om minnet är att det inte är en bottenlös kista, oavsett vad många tror. Det är inte ett utrymme med oändlig kapacitet där vi förvarar data, bilder och upplevelser som troget motsvarar verkligheten och sparar dem så. Minnet är faktiskt som en duk som kan skapa, införa nya nyanser, omvandla och till och med radera.

Minnen och låset som är vårt medvetande

För William James – en hyllad filosof, psykolog och bror till Henry James – är minnet och medvetandet som en nyckel och ett lås. Låt oss ta ett exempel: när vi lyssnar på en sång eller melodi reser vårt minne omedelbart till en plats i det förflutna. Vi behöver ingen tidsmaskin. Det är ett ofrivilligt minne, ett av många som inträffar nästan omedvetet varje dag.

Vi fastnar i detta dimmiga minne under några sekunder. I det ögonblicket kan det ha positiva eller negativa effekter, fram tills att vårt medvetande “drar” oss tillbaka till verkligheten. Denna tillfälliga men intensiva resa blir inbäddad i vårt medvetande, och är inte bortkopplad från verkligheten eller värdelös.

Vi spenderar en stor del av våra liv med att komma ihåg saker och frammana vårt förflutna, och vi gör det eftersom minnet är en evig resenär som bjuder in oss till sin vidsträckta ö för att utvärdera det förflutna, agera i nuet och planera vår framtid. Allt detta byggs upp i vårt medvetande, i det blommiga, kaotiska och distinkta “allt” som karaktäriserar oss alla.

Behovet att vara arkitekter av vårt eget nu och skapa positiva minnen

“Positiva upplevelser skapar lyckliga minnen.” Detta är något vi alla vet, och det står även klart för oss att det inte alltid ligger i vår makt att skapa lyckliga, glada och nöjsamma upplevelser. Ibland blåser turens vindar inte i vår riktning. Besvikelser uppstår och skapar förändringar i riktningen hos våra vägar, traumatiska upplevelser och gråa dagar.

En aspekt vi talade om i början och som vi nu ska återvända till är att minnet inte alltid är troget vad som faktiskt upplevdes. Samma verklighet som upplevs av två personer kan kommas ihåg på helt olika sätt eftersom vi alla tolkar och uppfattar vad vi ser på olika sätt; det är här magin och mysteriet kring det mänskliga minnet finns. Hjärnan är inte en kamera eller kopiator – hjärnan är en utmärkt tolkare. Detta faktum är dock ett fantastiskt vapen som gagnar oss. Fortsätt läsa, för vi ska förklara varför.

Minnen som rör upp våra känslor

Alla kan vi vara arkitekter för vår egen verklighet. Vi kan använda vårt minne och våra känslor för att fortsätta längsmed vår personliga väg med högre självsäkerhet och styrka. För att göra det bör du överväga dessa strategier.

• Det selektiva minnet som låter oss läka sår. Låt oss ta ett exempel: du gjorde precis slut med någon. Ett sätt att konfrontera sorgen är att undvika att koncentrera våra minnen på negativa eller traumatiska händelser. När vi gör det kommer vi inte gå framåt, utan bli fångar under lidandet. Det handlar om att acceptera, om att kunna stänga en del av våra liv och om att låta de goda minnena vi har upplevt ha högre värde än de negativa. Endast då kommer vi se det som ett “liv som är värt att leva”.
• Minnena vi har när vi lider av depression kan vara ett tveeggat svärd. Enligt en intressant studie publicerad i tidskriften Frontiers in Psychology kan det vara kontraproduktivt att bjuda in en deprimerad patient att komma ihåg lyckliga stunder från det förflutna. I dessa fall har man sett att hjärnan inte kan aktivera sina “belöningskretsar”. Detta eftersom deprimerade personer är karaktäriserade av ett sinnestillstånd där de inte kan njuta av minnen eller positiva upplevelser.

Så i stunder av mörker är det bäst att “bygga upp nuet” innan vi går tillbaka till vår “minneskista”. Detta för att sammankoppla med det som är här och nu. För att inse att det inte räcker att bara byta tanken vi har. Och för att skapa en ny känsla som är kapabel att förbättra vår verklighet. Ibland behöver förändringens motor bara denna lilla gnista: minnen som rör upp en hoppfull och positiv känsla.