Varför tyckte Friedrich Nietzsche att vi var sjuka?
Filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) har skapat en av de mest revolutionerande och mest tolkade tankeskolorna under dess korta liv. Med honom kom idén om att Gud är död, och ett nytt sätt att se och förstå världen föddes.
Det är ett sätt som försöker frigöra oss människor från fängelset vi låst in oss i. Detta under vårt sofistikerade försök att undslippa våra värsta farhågor. Rädslan för livet. För oss själva, för vår frihet.
Friedrich Nietzsche trodde att roten till vårt problem låg i det upplysta, någorlunda demokratiska Grekland. Vi lade myten åt sidan och kom att dyrka logos – logiken. Vi dyrkade förnuftet som fick oss verka mindre, rädda för skuggorna vi såg i grottan.
Nietzsche går vidare med sin skepticism i förhållande till den här sortens modernitet. Han tycker sig se något lura under den här tankesättet: bitterhet gentemot livet, vad vi råkar ut för och vad vi inte gillar.
Roten till det onda… och till tragedin
I Grekland förlorade Dionysos (sitt liv) och Apollo vann (argumentationen). På så sätt blev vi hypnotiserade av en sorts perfektion som vi kunde projicera utåt. Det kommer alltid att vara utåt eftersom det är så vi uttrycker det: eftersom det är där vi befinner oss, långt ifrån vår egentliga natur.
- Vårt straff och även vårt öde: att överskrida en symbolisk form och gå vidare till en materiell.
- Det enda sättet som finns för att upphäva straffet är: döden.
Det är en idé som fortfarande är ideal för många fundamentalister som virar in sig i bomber och påbörjar vägen till en bättre värld. Men de tar andra liv med sig, och de tror att dessa liv är deras utstämplingsbiljett.
Sokrates kanske öppnade dörren till den här tanken när han separerade det dionysiska (livet) från det apolliniska (förnuftet). Men det var Platon som fullföljde den sokratiska metoden genom att lägga det ena på det andra (kunskapens frukt; uppnåendet av förnuft) och även tragedin.
Uppenbarelsen av den här klyftan och hierarkin förflyttade sig sedan genom kristendomen. Kristendomen talade om livet som en förberedelse för döden, eller som tårarnas dal.
Döden var ett straff, belöningen himlen. Detta var en idé som passade perfekt för de svårigheter som folk gick igenom. Sönderslitna av hunger och pest, och törstande efter hopp. Du lider nu, men sedan kommer du att bli belönad. Men bara de människor som har lidit tillräckligt för att förtjäna det.
Den här visionen innebär moralisk bestraffning av människor eftersom våra bästa handlingar aldrig är våra egna. Det kanske är därför som vi säger saker som, “Varje moln har en silverkant”. Faktum är att detta rättfärdigande är sättet på vilket folk förklarar hur det är möjligt att den här allsmäktige, snälla Guden kan tillåta tragedier att drabba oss. Det är nästan roligt eller hur?
Friedrich Nietzsche: vi fördömer oss själva till slaveri
När vi går tillbaka till Nietzsches tänkande är det på detta sätt som vi skapade en skala av värderingar baserade mer på vår tro än vår kunskap. Men vi är alla intelligenta, och medeltiden, de mörka tiderna, kunde inte vara för alltid…
Under tiden började vi bygga upp vetenskapen, den bästa lösningen vi hade för att undslippa de djupa känslor som kom inifrån. Sett ur den synvinkeln var vetenskapen enligt Friedrich Nietzsche det perfekta verktyget människan skapat för att ta sig ur sin grotta.
Vad vi hoppades på när vi etablerade vetenskapen var en modell för att förstå vårt öde. Det är en ekvation som fungerar perfekt. Det är det som företag nu använder sig av för att förutse vad konsumenten kommer att köpa härnäst.
Friedrich Nietzsche konfronterar det här tankesättet med nihilism, vilket är vad han grundar sitt “filosoferande med en hammare” på. Det är den destruktiva delen av hans filosofi. Den attackerar strukturen av traditionell kunskap och dess resultat. Speciellt kulturen från väst eller andra ställen där han ser denna kultur reflekterad.
Nihilistisk pessimism övermänniskans inträde
Som del av sin nihilism talar Nietzsche om varför han tror att vi är sjuka. Han menar att det som hände i Grekland var början på en tragedi för oss. Hans svar är som en kopernikansk tvist, likt vad som hände med Upplysningen och antropocentrism. Men det har en väldigt annorlunda ton och mening.
Till skillnad från Upplysningens tänkare trodde han inte att vetenskapen skulle rädda oss. Nietzsche trodde faktiskt att vetenskapen inte var något annat än ett substitut för religion; även om den förstnämnda är mer intelligent och dynamisk på vissa sätt. Det var religionen som avslöjade vår bitterhet mot livet. Som ett resultat avslöjade den även vår sjukdom och hämmade våra grundläggande instinkter.
En annan manifestation av den här sjuka moderniteten, förutom religion och vetenskap (som Nietzsche framförallt såg i matte) var språket. Precis som att vi försöker förminska livet till siffror försöker vi även förminska det till koncept.
Det här typen av språk är fiktion, ett kollektivt sätt vi använder för att finna sanningen. Och det är en sanning som måste gå att klassificera, objektifiera, mäta, vara absolut… Men världen vi lever i, fungerar den verkligen så?
Nu när vi förstår sjukdomen, vad såg Nietzsche som lösningen? Han trodde att svaret låg i att investera i våra värderingar och röra oss mot födelsen av övermänniskan. Övermänniskan är en person som lever sitt liv så väl att denne vill leva det om igen.
Det här är den sanna dynamiska delen av Nietzsches tankeskola, hans sätt att höja sig över misstanken och omfamna livet.