Invaliderande familj: ett hinder för personlig utveckling
En invaliderande familj är en som hindrar eller stoppar den personliga utvecklingen för medlemmarna. Den implementerar en serie mekanismer som skapar osäkerhet. Den underminerar självsäkerheten hos familjemedlemmarna och skapar som ett resultat en känsla av oförmåga som hindrar personlig tillväxt.
Alla vet vi att familjen är vår mest grundläggande sociala kärna. I denna kärna kan personer lära sig att relatera till andra människor. Vi lär oss mönstren som denna kärna överför till oss, och dessa hjälper oss att relatera till omgivningen.
“Om den inte är under hans beskydd kommer jag inte sätta min fot på andra sidan av tröskeln. Må Gud hjälpa mig, spöket kanske väntar på mig på trappan för att ta mig till helvetet!”
-Matthew Gregory Lewis-
I en invaliderande familj är dock beteendemönstren man lär sig felaktiga. Man lär sig att leva sitt liv fyllt av ångest och skuld. Familjer som dessa nollställer sina medlemmar på så många olika sätt. Medlemmarna har ofta stora problem att anpassa sig till sin omgivning senare i livet. Därför bor de ofta kvar hemma hos familjen långt upp i åldrarna.
En invaliderande familj och överbeskydd
En av de vanligaste mekanismerna i den invaliderande familjen är överbeskydd. Det finns en överdriven tendens att avlägsna personen från all potentiell fara. Det baseras på uppfattningen att världen är full av hot. Anledningen till detta extrema beskydd är att motverka att personen faller offer för dem.
Vad som ligger bakom denna uppfostringsstil är ångest, beroende och låg självkänsla. Ångest genererar bilder av rädslor och skuld. Föräldrarna vill inte att deras barn ska lida och är rädda för att de ska ta skada om de ges ansvar. Detta leder dock inte till lyckligare barn. Raka motsatsen faktiskt. Det är höjden av en invaliderande familj.
Personer som växer upp i en sådan familj gör det med en säck som sakta men säkert fylls med rädslor. Bara att lämna hemmet skrämmer dem i högre eller lägre utsträckning. Det allvarligaste av allt är att de inte identifierar de resurser de har inom sig för att tackla svårigheter eller nå sina mål. Det är vad föräldrarna är till för. Det är de som vet.
Extremt beroende och överlägsenhet
En invaliderande familj överbeskyddar på grund av en underliggande ångest. Men samtidigt skickar det implicita budskap om överlägsenhet. Jag kan göra det, men inte du. Familjen kommer skydda dig, du kan inte skydda dig själv. På så sätt uppstår starka band av beroende, låg självförmåga och dålig självkänsla.
I grund och botten har många föräldrar som utövar denna typ av föräldraskap upptäckt att deras barn kan vara en anledning att inte tänka på sina egna problem. De gör sina barns problem till sina egna eftersom de ofta är enklare att lösa. Vi talar om personer som bär en tung börda av frustration och tomhet. Deras barn ger dem en ursäkt att på obestämd tid skjuta upp konversationen de borde ha med sig själva.
Det är därför de förlänger sina barns beroende av dem så mycket som möjligt. Detta är en av mekanismerna genom vilken en invaliderande familj skapas. Om det fortsätter så här kommer barnen få det svårt att lämna boet, om de lyckas överhuvudtaget. De kommer dessutom behöva familjen gång på gång under sina liv för att lösa saker.
En invaliderande familj skapar en ond cirkel
Det är inte lätt att bryta sig genom stängslet som sätts upp av en invaliderande familj. En av anledningarna till detta är att de drabbade inte medger att deras familjemiljö är extremt ohälsosam. Föräldrarna upprätthåller idén om att familjen gör allt för barnens bästa, och barnen tror att detta är sant. Så många uppoffringar, så mycket omvårdad. Det är ofta väldigt svårt att förstå att detta är väldigt ohälsosamt och att “kärleken” faktiskt är meningslös.
De som är en del av en invaliderande familj blir ofta väldigt osäkra och väldigt envisa på samma gång. De har låg tolerans för frustration, och det är därför det är svårt för dem att sätta upp mål som de når. De känner sig generellt sett underlägsna andra och antar ofta offerrollen. Detta eftersom de varit så överbeskyddade i sin familjemiljö.
Vägen ut
Den enda vägen ut ur denna onda cirkel är att avlära sig mönstren som föräldrarna tillhandahållit. Något som är lättare sagt än gjort. De drabbade måste bryta med en struktur som personerna de älskar mest har skapat och där de känner sig säkra. Tanken på att möta sina rädslor utan en skyddande miljö verkar fasansfull. De drabbade ser det också som en handling av otacksamhet mot personerna som skyddat dem, och även som en onödig risk.
Eftersom de inte har sin familjs stöd för detta går de ofta till terapeuter eller andra som kan kompensera för deras brist på självsäkerhet. Men de måste vara försiktiga så att cirkeln inte börjar om på nytt. Ja, att be om hjälp är ett viktigt första steg. Men denna hjälp bör vara för att ge oss en stark grund i livet så att vi kan stå på egna ben.