Vygotskij, Luria och Leontiev och deras roll i undervisning

Skriven och verifierad av psykologen Alejandro Sanfeliciano.

Senaste uppdateringen: 28 april, 2023

I början av 1900-talet, efter den socialistiska revolutionen, uppstod en ny psykologiinriktning ur oppositionen mot Nordamerikas kapitalism. Ett av de första problemen den försökte lösa var att hitta ett nytt undervisningssystem som kunde leva upp till dess krav. De mest inflytelserika figurerna i den här nya formen av sovjetpsykologi, och skaparna av ett revolutionärt undervisningssystem, var Vygotskij, Luria och Leontiev.

De såg undervisning som ett centralt ämne – ett verktyg som följande generationer skulle behöva för att fortsätta revolutionen de påbörjat. Idag anses deras vetenskapliga studier som rigorösa föregångare till en revolution inom undervisning. I den här artikeln kommer vi att undersöka deras inställning genom att se på deras idéer om kommunikation, utveckling och mål inom undervisningen.

Modell för kommunikation

Det första problemet inom undervisning de såg under den tiden var bristen på kommunikation i klassrummet. De såg att studenterna var passiva agenter i sin egen inlärning eftersom kommunikationen var ensidig, från läraren till eleven. Modellen för undervisningen var för läraren att överföra sin kunskap till eleverna. Sedan skulle studenterna absorbera informationen utan att ifrågasätta den.

Dessa tre sovjetiska psykologer bröt ned den här innebörden och såg istället fram emot en konstruktivistisk stil av undervisning. I den här modellen måste studenterna själva konstruera sin kunskap. Med andra ord är de aktiva subjekt i sin egen inlärning.

De gjorde slut på den här modellen av kommunikation. För att det skulle bli möjligt för studenter att bygga sina egna idéer var klassrummet tvunget att bli en plats för debatt. Kommunikationen skulle äga rum fritt mellan student och student och mellan student och lärare. Båda parter skulle vara beredda att tala och lyssna.

Funktionen av läraren i den här typen av klassrummet är inte att överföra sin allvetande vishet. Det handlar istället om att vägleda debatten mellan studenter och främja inlärning. Det är en väldigt svår uppgift men det har många gånger visat sig att när inlärningen är aktiv så förbättras utbildningen signifikativt.

Vikten av utveckling enligt Vygotskij

Ett annat fundamentalt problem de observerade var en bristen på klarhet om hur inlärning och utveckling förhåller sig till varandra. Vygotskij lade grunden till den här principen genom sin teori om nära utvecklingszon eller proximalzonsteori (ZPD).

Vygotskij fann det absurt att tala om inlärning som självständigt från individens kognitiva utveckling. Han föreslog en teori i vilken utveckling och inlärning förstärker varandra på ett cykliskt sätt.

Men vad är egentligen ZPD? Innan vi går in mer på detalj är det viktigt att förstå att folk har olika nivåer av förmåga. Först har vi kompetenserna som vi förvärvar själva och för det andra har vi de vi förvärvar av en handledare. Till exempel: en student kan slutföra en uppsättning matematiska problem på egen hand, men om den har handledningen av en lärare kan den lösa mycket svårare problem.

ZPD är skillnaden på vad en person är kapabel till att göra med hjälp minus vad de kan göra själva. Det är den ideala spännvidden av utveckling som en människa kan arbeta inom.

Enligt Vygotskij är undervisningens mål att konvertera förmågorna inom ZPD till förmågor som personen kan hantera utan hjälp. När detta inträffar kan individen utveckla en ny nära utvecklingszon där de kan fortsätta att utvecklas. Cykeln av inlärning och utveckling kommer att fortsätta.

Utbildningens mål enligt Vygotskij, Luria och Leontiev

En av grundfrågorna dessa revolutionära ledare frågade sig var: “Vilket är undervisningens sanna mål?” De observerade verkligheten runtomkring sig och såg att objektivet i undervisningen är långt från att utveckla studentens potential.

De slog fast att undervisningens mål under den tiden var att tillhandahålla människor arbetarförmågor. Att lära folk färdigheter som skulle passa på arbetsmarknaden.

Med andra ord, utbildningen var menad till att skapa en uppdelning av arbetet och tillåta folk att uppfylla kvoten på sitt givna jobb. Med få nyanser och förväntningar kan du se samma sak hända i utbildningssystemet vi har nu.

Den här nya inställningen till psykologi försökte bryta den dynamiken. Vygotskij, Luria och Leontiev trodde att alla individer har möjligheten att utveckla sin maximala intellektuella potential.

Självfallet måste man komma ihåg att ett samhälle alltid kommer att behöva arbetare för att upprätthålla sig själv. På det viset trodde de att det skulle vara perfekt för studenterna att delta direkt i det socioekonomiska livet. De föreslog att studenterna skulle lämna skolan i perioder för att utföra arbete som behövs för att underhålla samhället.

Utbildning i dagens värld

Idag är det lätt att se att det inte finns många skillnader mellan vad dessa tre psykologer kämpade mot och den nuvarande. I många klassrum fortsätter kommunikationen att vara ensidig, och det maximerar inte alls var och en students nära utvecklingszon.

Det revolutionära utbildningssystem som föreslogs av Vygotskij, Luria och Leontiev har fallit i glömska. Men varför? Eftersom utbildningens mål fortsätter att utesluta utvecklingen av varje students potential. Vårt system försöker skapa arbetare, precis som fabriker skapar produkter.

Om vi verkligen vill avancera som samhälle är utbildningen en nyckelfaktor. Så länge vi har ett utbildningssystem som förnekar våra studenters personliga utveckling kommer framsteg att vara omöjliga. Men vad kan vi göra för att lösa det här stora problemet? Vi måste fortsätta försöka svara på den här frågan genom forskningen av utbildning och samhälle.