Låt dig själv älska, för vacker kärlek skadar inte
Låt dig själv älska, för en vacker kärlek som är autentisk kommer inte att skada eller förråda oss, och den förstår inte heller tårar. Kärlek som är värd lyckan är den typ som vi ger med öppna ögon och ett passionerat hjärta. Det är en mogen, medveten relation där tomrum inte fylls och självisk ensamhet inte lindras.
Om vi tänker lite på det kommer vi inse att den idé som är djupast rotad i vår populärkultur är den klassiska idén att “den som verkligen älskar dig kommer att få dig att lida”. Detta är en falsk idé. Smärta och kärlek är två väldigt skilda saker, eftersom en verklig relation baseras på ömsesidighet som aldrig kommer att utgöras av giftiga känslor.
Låt dig själv bli älskad, låt dig själv bli älskad på det sätt som du förtjänar, för min kärlek gör inte ont, och en kärlek som är riktig är alltid värd lyckan och aldrig smärtan.
John Gottman är en av de ledande relationsspecialisterna och han har gett ut en lång rad böcker på temat. Han förklarar att hemligheten med att få en relation att hålla är att veta hur man ger bort sig själv. Med detta menar denna professor i psykologi vid Washington University att man behöver ta hand om varandra. Man behöver alltså visa autentiskt intresse för varandra och framförallt dela värderingar.
Smärta tillhör därför inte dessa relationer. Vi bjuder in dig till att reflektera över detta med oss.
Bristen på kärlek och det märke som det lämnar på våra hjärnor
En av de mest noterbara egenskaperna hos personer som lyckas etablera kärleksrelationer baserade på respekt och glädje är att de kan älska som om de aldrig blivit sårade förr, utan att någonsin använda den smärta som de haft i tidigare relationer mot sin nya partner. Det finns därmed ingen brist på tillit eller spår av bitterhet.
Med det sagt kan vi även hitta personer som är övertygade om att kärlek faktiskt gör ont. Och den gör ont för att tidigare erfarenheter har bekräftat denna uppfattning. Enligt en studie publicerad i Journal of Neurophysiology, kommer vår hjärna att reagera på samma sätt som den gör mot fysisk smärta när vi står inför ett uppbrott eller emotionell besvikelse.
Ett intressant fokus är i utveckling, baserat på relationell neurobiologi. Denna teori menar att vår hjärna, tack vare dess neuroplasticitet, kan klara av att läka “dessa sår”.
Om vi kunde återkonstruera nya nätverk och även stärka de neurala nätverk som är påverkade av smärtan av det emotionella traumat så skulle vi säkerligen kunna skapa en hälsosammare inre balans.
Teorin om “Interpersonell Neurobiologi” (IPNB) utvecklades av psykiatrikern Dan Siegel. Enligt honom är meditation det bästa sättet att läka dessa neurala kretsar som är påverkade av försvarslöshet eller ledsamhet efter ett emotionellt problem.
Detta främjar därmed ett stadium av lugn där man ansluter till sig själv för att finna den där balanspunkten. För att förstå att det som gör ont nämligen inte är kärlek, utan snarare våra handlingar och reaktioner. Vår oförmåga att veta hur man ömsesidigt “ger upp sig själv”, som John Gottman påpekade.
Vacker kärlek, den typ som inte gör ont och som inte känner till tårar
Vad som gör ont är bristen på kärlek; aldrig KÄRLEK, med stora bokstäver. Det som gör oss ledsna är den förlorade striden, utmattningen i hjärtat, bristen på hopp, det där tillfället då vi inte längre litar på “Jag lovar att jag kommer att bättra mig” eller “Jag är säker på att saker kommer att vara annorlunda nu”.
Jag vill ha den där typen av kärlek, med delade blickar, ord fulla av mening, ett ödmjukt hjärta, och delade stigar.
Vi måste med andra ord vägra att acceptera en kärlek som smakar tårar. Att låta dem övertyga oss att alla livets läxor kommer från lidande och att vi alla på ett eller annat sätt måste uppleva det för att födas igen, att födas på riktigt.
Lycka kan också lära oss, och mycket. För i vacker kärlek med stora bokstäver finns det inga skadliga intentioner, rädsla och misstro. Omtanke som är vacker gör nämligen inte ont och försöker inte skada.
Precis som vi blir påminda av Erich Fromm, handlar kärleken om en handling av tro. Vi kan även se det som ett steg in i det okända där vi, trots att ingen försäkrar oss om att allt kommer att bli okej, inte tvekar att ta en risk, att alltid erbjuda det bästa av oss själva för att ge upp oss själva och ta emot den andra personen.
Att ge lycka, aldrig bitterhet.