Det var en gång en prinsessa som räddade sig själv
Det var en gång en prinsessa som räddade sig själv. En anonym prinsessa, den typ som går utomhus hela dagen och inte är rädd för sol och vind. Typen som snubblar, men även typen som reser sig upp, som samlar rädslor, men även segrar och intressanta hemligheter.
Ingen talar om hennes värde, men det behövs inte. Det står nämligen skrivet i hennes hjärta. Hon behövde inte en modig prins, för istället för att sitta i ett hörn i sin cell hade hon modet att titta ut genom fönstret och leta efter drakens akilleshälar.
För hon studerade kemi och visste hur man blandade till ett snabbt, effektivt botemedel för giftet innan det paralyserade henne. Det fanns inga prinsar eller kyssar i denna historia, för hennes mod kom inifrån, och inte från inspiration utifrån. Hon drev sitt mod med handling snarare än väntan.
Vi talar om en prinsessa som går genom livet med öppna ögon…
En prinsessa som räddade sig själv
Det var en prinsessa som räddade sig själv eftersom hon hade föräldrar som förstod att hon hade enorm potential inom sig. Så de hade inga problem med att nära hennes drömmar, trots att de ansåg att de inte hade tillräckligt med rosa i sig. Trots att hon som flicka aldrig drömde om att leka med plastbebisar eller frisera dockhår.
Det fanns inga problem, för de kände aldrig att hon saknade något på grund av denna skillnad. Hon var en prinsessa som räddade sig själv eftersom hon inte var naiv, utan misstänkte sin mormor i samma ögonblick hon såg henne i sängen. Så vargen hade ingen chans att äta upp henne.
Det var prinsessan själv som hämtade geväret och drog ut i strid. Hon var den som satte handfängsel på honom och tog honom till sagornas polisstation. Så en efter en fångade hon alla onda karaktärer som övermannade prinsessor.
En prinsessa som inte behövde någon annan
Hon behövde människor, givetvis. Men aldrig en prins som upprepade samma manus som sångarna i deras påstått oskuldsfulla berättelser. Hon behövde folk omkring sig, simpla dödliga med otaliga defekter som kunde hjälpa henne.
De gav henne val för hur hon skulle göra något eller visade ibland till och med det bästa, men hon behövde aldrig någon som gjorde det åt henne. Om någon gjorde det tvekade hon dock inte att tacka och gengälda tjänsten.
För prinsessan, den som räddade sig själv, förstod att vi lever i en värld där ömsesidighet fungerar och förväntas. Men i den ömsesidigheten behöver hon inte alltid vara den som de belönade med kyssar och kärlek. Hon kunde också belöna med kyssar och kärlek. Och hon kunde vara en räddare, för hon var bra på det.
Hon gjorde det varje dag när hon gick till sjukhuset, satte på sig sin vita rock och trotsade sjukdomarna som fanns i folks kroppar. När hon fortsatte förställa sig en värld där ingen man tittade henne över axeln och ingen kvinna avfärdade henne för att hon var kvinna.
När många variabler kom in i “jag kan”- och “jag kan inte”-ekvationen, såsom trötthet eller begränsade resurser, men aldrig hennes kön.
En prinsessa som är stolt över vem hon var
Prinsessan som räddade sig själv var stolt över sin känslighet. Det fanns delar av hennes kropp som hon hade designat annorlunda, men hon ansåg fortfarande att hennes näsa och öron hade något fantastiskt hos dem. De gjorde henne unik och fungerade även så perfekt att de lät henne känna lukter eller höra andra personers hjärtslag.
Över tid lärde hon sig att älska dem och värdera allt hon fått, även om det inte nödvändigtvis var vad hon ville ha. En gång läste hon ett meddelande skrivet i sten som sade att det är en uppvisning i intelligens att älska vad man inte kan förändra, och det fastnade hos henne.
Det fastnade hos henne precis som budskapet på tågstationen hon gick till varje dag innan jobbet: “Det finns liv innan döden.” Ända sedan dess har hon anammat det som hennes eget, utan att någonsin tänka i hjärtat att hon hade ett speciellt ursprung. Hon tänkte helt enkelt att det hon gjorde var resultatet av och inom räckhåll för hennes förmågor.
Det var så denna prinsessa, skör till utseendet, räddade sig själv.
Foto från Shara Limone.