Somatoforma störningar: symtom och behandling
Somatoforma störningar visar på svårigheten i att separera de effekter som kropp och själ har på ens hälsa. Den starka sammankopplingen mellan dessa två dimensioner försvårar diagnosen och behandlingen av dessa typer av störningar.
Innan du fortsätter läsa så är det viktigt att vi påpekar skillnaden mellan dessa och psykosomatiska störningar. Även om båda typerna har en psykologisk trigger för de fysiska symtomen, innebär psykosomatiska störningar skador på det fysiologiska systemet, medan somatoforma störningar inte har en påvisad fysisk organisk patologi. Detta innebär att det handlar om somatoforma störningar då det finns fysiska symtom men utan närvaro av organiska eller fysiologiska sjukdomar. Denna symtomatologi innebär dessutom vissa psykologiska konflikter.
Människor med denna typ av störningar gör sina symtom till centrum för uppmärksamheten i sina liv. Deras obehag kan även absorbera och helt uppta deras fokus under deras vardagliga aktiviteter. Men i många fall är deras oro oproportionerlig i relation till deras faktiska symtom.
Överdriven symtomförstärkning vid somatoforma störningar
Som vi nämner ovan så uppvisar patienter som lider av somatoforma störningar fysiska symtom, dock är deras ursprung psykologiskt. Dessa symtom kommer tillsammans med höga nivåer av oro, ångest och svårigheter i de dagliga aktiviteterna. Följande viktiga punkter sammanfattar den kliniska bilden av dessa individer:
- överdriven oro för deras symtom och/eller intensiv emotionell störning
- konstant återkommande och tvångsmässiga tankar angående symtomens svårighetsgrad
- extrem ångest för deras hälsa och de katastrofala konsekvenserna av deras symtom
- oproportionerlig mängd tid och pengar som spenderas på hälsofrågor.
Beroende
Dessa människor kan börja utveckla ett beroende till andra på grund av av de fysiska symtomens kroniska natur, och en tro att deras problem kommer att leda till katastrofala konsekvenser. De genererar ett behov av att de behöver tas om hand hela tiden. Å ena sidan undviker de sitt ansvar och å andra sidan kräver de överdriven uppmärksamhet, hjälp och stöd från människorna omkring dem.
Dessutom tenderar de att bli arga när de känner att de inte får den tid eller uppmärksamhet de känner att de förtjänar, eller när de upplever att deras nöd blir undervärderad. De kan uppleva starka känslomässiga svängningar vilka i allvarliga fall kan leda till självmordsförsök. Faktum är att somatoforma störningar kan bli mycket allvarliga om de inte upptäcks i tid.
Somatoforma störningar är svåra att upptäcka
Vad är diagnosen för en serie åkommor som inte visar några tecken på en fysisk sjukdom? Svaret på denna fråga ligger inom den psykologiska komponenten av dessa störningar. Dessutom, så för att diagnostisera dem ”bör det inte finnas några bevis för en somatisk bas som förklarar symtomen” enligt DSM-IV.
Ändå bör läkare inte diagnostisera detta som en mental störning i det fall de inte hittar någon fysisk orsak till symtomen. Innan det bör de se till att genomföra de nödvändiga testerna.
Vissa människor kan också reagera på ett överdrivet sätt eftersom de har en lägre smärttröskel än vad som är normalt. Detta betyder dock inte att de har en psykisk sjukdom. För att diagnostisera denna typ av störning måste läkarna först utesluta möjligheten till andra fysiska eller organiska störningar.
Typer av somatoforma störningar
För att kategorisera somatoforma störningar måste vi vara uppmärksamma på den reaktion patienten har på de symtom denna upplever. Med andra ord oro, ångest och graden av störningar som deras sjukdomar har i deras vardag. Beroende på dessa reaktioner kan vi därför skilja på följande specifika störningar (DSM-IV och ICD-10):
- Somatisering: upptäcks vanligtvis efter många år. Symtomen kan manifesteras i någon del av kroppen, men de vanligaste är gastrointestinala (smärta, meteorism, kräkningar, illamående etc.) och hudproblem (feber, stickningar, rodnad). I vissa fall kan vi också se tecken på depression och ångest.
- Odifferentierad: kännetecknas av flera fysiska åkommor som är varierande och ihållande, men som inte har någon förklaring. Detta innebär att symtomen inte räcker för att fastställa en diagnos av somatisering.
- Hypokondri: förmodligen en av de bättre kända typerna av somatiska symtomsjukdomar. De huvudsakliga symtomen är oro och rädsla för att utveckla eller ha en eller många allvarliga progressiva sjukdomar. Patienten kategoriserar ofta normala eller frekventa upplevelser som exceptionella fenomen.
- Omvandlingsstörning: dess symtom visar sig i organ som är kopplade till det autonoma nervsystemet (hjärt-, gastrointestinala eller andningssystem). Dessutom gör det detta i en kombination av objektiva tecken på hyperaktivitet (hjärtklappning, svettningar, rodnad och skakningar) och andra subjektiva och ospecifika tecken.
- Smärta: kännetecknas av intensiv smärta som manifesterar sig huvudsakligen under konflikter eller problematiska situationer.
- Andra: förändringar i känslighet för somatoforma störningar och i relation till problem eller stressande händelser. Till exempel episoder av hysteri eller tandgnisslande.
Kognitiv beteendeterapi
Även om det finns studier angående läkemedelsbehandling mot smärta, finns det inte tillräckligt med vetenskaplig bevisning för att kunna säkerställa effektiva terapeutiska rekommendationer. Patienter bör dock söka psykoterapi och specifikt kognitiv beteendeterapi. Detta kan hjälpa till med att minska deras ångest samt oron över deras symtom.
En annan effektiv behandling kan vara ett integrerat fokus på kognitiv beteendeterapi och interpersonell terapi. Denna kombination betraktar de två huvudsakliga kännetecknen hos patienter med somatis ka tendenser: den överdrivna oron kring samt utvärderingen av deras hälsa, och det ineffektiva sättet genom vilket de kommunicerar sina sjukdomar till andra.
Denna typ av tillstånd har en hög förekomst i vårt samhälle. Men vi bör dock inte bli besatta eller oroa oss. I vissa fall är de fysiska symtomen en produkt av ett mentalt tillstånd. Och detta är, vilket vi konstaterade i början av artikeln, ett resultat av förhållandet mellan sinnet och kroppen. Den tydliga frågan som kommer ur detta är: var någonstans går gränsen som separerar fysiska och mentala symtom?