Självmord – en obotlig smärta för anhöriga
Självmord är ett ämne som media och samhället talar tyst om och varje dag kämpar mot. Det är ett av de mest tabubelagda ämnena vi har, delvis på grund av alla de känslor som dyker upp bland anhöriga när en tragedi som detta sker. När någon vi älskar bestämmer sig för att ta sitt eget liv så är det ofta svårt för anhöriga att förstå, oavsett hur mycket vi än reflekterar över det.
Vårt sinne kommer att fyllas med frågor, tvivel och andra möjliga alternativ som inte “tillåter” detta typ av avslut. Att acceptera att personen vi älskade bestämde sig för att lämna oss är en mycket svår sak för det mänskliga sinnet att förstå.
Den chock vi möter kan hålla i sig länge. Vi kan vägra att acceptera vad som just hänt, och den känslan kan vara under en mycket lång tid. Förnekelsen kommer att ständigt närvara. “Han ville inte försvinna, någonting måste ha hänt för han ville inte lämna oss. Nej, det tror jag inte på. Han skulle inte vilja lämna sina föräldrar på det här sättet.”
Självmord får oss att känna skuld på ett mycket begränsande sätt
Vi söker alla möjliga förklaringar till varför vår älskade försvann, alla förutom att det var ett medvetet val. Vi kan inte föreställa oss att vår älskade valde att ta sitt eget liv och lämna anhöriga med konsekvenserna av den handlingen. Om vi väljer att tänka på faktumet att det kan ha varit ett medvetet val så kan vi bli översvämmade av känslan att vi inte spelade någon roll för personen, att vi inte kunde få personen att stanna i livet. Det är då ilskan kommer att dyka upp, för då börjar vi känna oss förråda eller orättvist behandlade. Vi känner oss skyldiga för att vi inte gjorde mer, för att vi inte var tillräckliga.
Du fick inte personen du älskade att vilja lämna jordelivet. Du är inte orsaken till att individen försvann. Du är inte ansvarig för dennes självmord. Det här är något som de anhöriga alltid måste få höra. De måste också integrera detta i sina tankar kring vad som hände, och verbalisera dem.
Många gånger kommer känslan av skuld för att man inte “sett” några varningstecken. Det kommer från att vi ha kunnat förutse denna förlust. “Hur kunde jag inte ha förstått att detta skulle hända? Det hade varit så lätt om jag hade varit där för dem. Den dagen… den tidpunkten.” Vi sätter oss själva i en sits vi inte behöver sitta i. Vi kunde inte ha gjort mer än vad vi redan gjorde. En person som väljer att lämna livet för att de inte längre orkar leva kommer alltid hitta att ett sätt att göra det på.
Ilska och ältande är mycket vanligt bland anhöriga
Detta är den svåra sanningen att acceptera. Utan att känna dig skyldig. Utan att känna att du är ansvarig för denna förlust. Det är ett internt arbete som du måste börja med redan från början och försöka att ta på största allvar. Irrationella och orealistiska tankar och känslor av skuld kan göra smärtan mer intensiv och ihållande.
Ilska mot den avlidne personen är också en mycket vanlig känsla bland anhöriga. “Hur kunde du lämna mig här? Tänkte du ens en enda sekund på mig innan du gjorde det?” Ett slags hat fyller våra tomrum. Ilska mot något oförklarligt är en av de svåraste känslorna att styra över. Vi kan inte rikta känslorna mot någon eftersom det inte finns någon att skylla på.
“Osäkerhet är en tusensköna vars kronblad aldrig blir fullständiga.”
-Mario Vargas Llosa-
När du är med om en sån här upplevelse så blir ältandet din oskiljaktiga följeslagare. Hur länge levde de med sin smärta? Ångrade de sig i sista sekunden? Hur mycket lidande kände de? Och den eviga och obehagliga frågan VARFÖR. Det är den typen av problem som aldrig går att lösa. Det krävs mycket internt arbete för att kunna ta sig igenom detta på ett lite mer fridfullt sätt.
Rädslan över att det kommer hända en annan älskad person förlamar anhörigas liv
Rädsla är en annan känsla som kommer att dyka upp. Rädslan att någon annan vi älskar kommer att göra detsamma. Rädslan av att skulden vissa känner blir outhärdlig. Denna rädsla kan fullkomligt förlama folks liv. De försöker förutse varenda litet lidande ifall det skulle leda till ytterligare en tragedi.
Och sist men inte minst – stigmatiseringen. Skammen många känner för att de inte “kunde” förhindra denna tragedi. Tystnaden som detta skapar. Det stora tabuet som kommer med dödsfall som dessa.
Alla dessa är helt mänskliga och fullt naturliga känslor som vi måste analysera och validera. Det är naturligt att uppleva känslorna, men vi måste se till att vi blir av med alla våra irrationella tankar kring skam och skuld som inte behöver vara där. På det sättet kan vi äntligen sätta stopp för tystnaden som smärtar inom oss. Våra själar måste få prata, uttrycka sig och känna att de inte är ensamma.
Vi ger all vår kärlek och stöd till de som, tyvärr, är mer bekanta än andra med självmord.
Detta kanske intresserar dig
