Betydelsen av att ha någon nära när allt kollapsar

· 25 maj, 2018

Det är väldigt viktigt att ha någon som finns där för dig när allting kollapsar. När livets vikter tynger vår rygg och får oss att känna oss små. I de ögonblick då vi hade kunnat göra en pakt med djävulen bara för att få komma undan allt elände.

Vi är bara mänskliga, och det vi behöver är inte någon som lyfter upp oss till ytan. Det vi behöver är någon som hindrar oss från att falla. Någon som kan komma över några timmar och säga ”Jag är din, du har alla mina fem sinnen. Jag finns här, lyssnar på dig och mina ord ska lugna din själ.” Någon som räddar dig innan allt kollapsar.

Tre typer av ensamhet för dem som inte letar efter det

Det finns tre typer av ensamhet som människor inte letar efter. Den första har vi alla känt. Det är känslan när vi är omgivna av andra men inte känner oss kopplade till någon. Precis på samma sätt som då vi inte känner oss kopplade till vinden som snabbt flyger förbi dig och fladdrar genom ditt hår.

Vår inre turbulens får oss att känna oss väldigt unika och ensamma. Den som står ut.

Denna typ av ensamhet försvinner vanligen när folkmassan går bort och vi är kvar med de viktigaste människorna. När festen är slut och det är dags att städa upp. Samla ihop alla glas, äta den sista maten och kasta bort de tomma flaskorna. När musiken tystnar och du inser hur mycket du saknade frånvaron av meningslösa vibrationer. Helt tom.

kvinna i vatten

Den sista eller första och mest ensamma ensamheten

Det finns en annan typ av ensamhet, och det är den vi känner när vi kommer sist eller först. De som arbetar med ett projekt vars resa är alldeles för lång. En resa utan en karta. Den typen av ensamhet gör oss starka.

Den testar våra gränser. Det handlar om att göra något vi inte riktigt vet hur man gör, men gör ändå. Du kollapsar men fortsätter. Även om det är oroväckande så är dessa erfarenheter av avgörande betydelse.

Denna ensamhet är mer positiv. Den lämnar en smak av frihet på dina läppar. En känsla av ”kom igen!”

I dessa situationer måste vi vara våra egna vänner. Vi skapar en väg för andra, vi är på väg framåt, ensamma. Kanske har andra gått liknande vägar, men vi kan inte skaka av oss känslan att ingen förstår oss. De har trots allt inte levt vårt liv. De har inte gått i våra skor.

kvinna under vattnet

Den värsta ensamheten

Den sista typen av ensamhet är den värsta. Det är att titta sig omkring och inte se någon. Att känna att människor drar sig tillbaka även då du rör dig framåt för att jaga dem, tills det inte finns någon kvar alls och allt kollapsar.

Du skulle vilja tro att du en dag kommer att ta dig ur detta mörka vatten och att allt kommer att vara som förut. Precis som när du simmade runt som barn så kommer du tillbaka till ytan och kan ta nya andetag. Men nu är det inte bara dina lungor som kollapsar … och du ifrågasätter om du verkligen vill komma upp till ytan igen. Allt är annorlunda nu. Du känner att ingen skulle sakna dig ändå.

Det känns som om det inte finns något kvar. Du kan öppna dina ögon, men det finns inget ljus att se. Bara skuggorna. Du kommer längre och längre bort, och till slut hörs inte dina rop. Du sluter dina nävar och tar tag i vattnet, men det glider dig bara genom fingrarna.

Men ibland saktar någon ner dig och fångar dig i ett ögonblick då du återfår ditt hopp. Du känner dig dum som förlorade det, som missbedömde avståndet mellan dig och de andra. Vissa kommer bry sig nog mycket för att stoppa ditt fall.

Du behöver inte gå igenom depressionen ensam. Om du har självmordstankar ska du direkt prata med någon om det.