När tystnad döljer ett skrik

I tystnaden finns en frånvaro av ord, det är sant. Men tystnad involverar en närvaro, närvaron av ett budskap som vi inte kan yttra, men som finns där. Tystnad är inte ett uppehåll i kommunikationen, utan snarare ett sätt att kommunicera något som inte involverar ord.

Precis som det finns ord som inte säger något, finns det tystnader som säger massor. Det finns tystnader som anklagar och det finns tystnader som dödar. Tystnader som föds av det omöjliga eller från rädsla och förvirring, och tystnader som uttrycker överlägsen makt. Kloka tystnader och tystnader som orsakar elände. Tystnader som föds av undertryckning och tystnader som befriar.

Man kan faktiskt tala om ett helt språk baserat på tystnad. Men bland dessa många former av tystnad finns det en som är brutal, för den omsluter ett skrik. Det är den typ av tystnad som sker efter en överväldigande upplevelse som vi inte kan beskriva i ord.

Tystnad och fasa

Tystnad som gömmer skrik är nästan alltid associerad med fasa. Fasa är inte samma sak som skräck. Enligt ordböcker är skräck en intensiv rädsla, medan fasa bara kan vara en känsla av rädsla och motvilja. På samma sätt orsakas skräck av en materialistisk källa, medan fasa kommer från en oidentifierad källa.

Bara så att vi är på det klara: skräck uppleves i koppling med ett identifierbart objekt eller situation. Det kan vara en mygga, en diktator eller ett påhittat monster. Å andra sidan upplever vi fasa inför ett slumrande hot som kommer från ett objekt som vi har antytt men inte fullt ut definierat. Vi upplever fasa när vi möter “väsen från bortom denna värld”, “katastrofer” eller “förföljelse”.

En av faktorerna som leder till tystnaden som följer fasa är just hotens oidentifierbara natur. Hur kan vi tala om extrem rädsla eller extremt ogillande om vi inte är säkra på varifrån det kom eller exakt den skada det kan åsamka oss? Du känner bara att det är “något fasansfullt”, men utöver det är inget tydligt.

Skräck är vad du känner om du möter ett argt lejon på en övergiven plats. Fasa är vad du upplever när någon du älskar, som står dig väldigt nära, plötsligt dör. I båda fallen visar de sig i en form av apati, men med fasa tillkommer omöjligheten att kunna beskriva och förklara.

Fasa involverar de tystnader som döljer skrik. Ord kan inte uttrycka magnituden av allt som känns. Orden är skuldsatta. Allt som sägs verkar värdelöst; det befriar inte från smärta och låter inte andra förstå hur djupt den går.

I sådana fall verkar orden inte tjäna något syfte. Därför ersätts verbal kommunikation av tystnad, men även tårar, gester eller missnöje, suckar…. Men dessa uttryck låter dig inte övervinna smärtan, utan återinför den snarare.

Skriket och poesin

Ord är inte den enda kraften som är kapabel att ge ny mening åt våra uttryck. Det är genom ord vi kan etablera en ordning för våra sinnens värld och dra ut alla former av smärta som hindrar oss inifrån. Detta gör att vi står ut från mängden så att vi kan gå framåt.

Att gråta vid födseln är vårt första uttryck i livet. Med detta inledande skrik meddelar vi att vi är här och har passerat det första stora genombrottet i våra liv. Vi har blivit separerade från vår mor och med det första skriket berättar vi för världen att vi behöver den för att leva.

I vuxen ålder känner vi ibland att endast ett högt vrål kan uttrycka det vi har på insidan. Endast ett osammanhängande och trasigt uttryck kan visa att vi är försvarslösa varelser som behöver världen.

Men vi kan inte gå runt och skrika vilt mot dessa svårigheter i livet. Därför ersätter vi skriket som inte kommer ut med tystnad. Men båda är ett dämpat vrål, och själva tystnaden kommunicerar vår oförmåga att artikulera våra känslor.

Så vad är vägen ut?

Vi måste skrika, men vi kan inte. Vi måste prata, men orden räcker inte till. Vad finns kvar för att bearbeta lidandet när det gör ont att bara existera?

När vanligt språk inte fungerar blir poesi ett nödfall. Och poesi är inte bara en uppsättning strukturerade verser, utan refererar även till alla former av uttryck som använder sig av bildliga koncept för att materialisera.

Poesi är sång, dans, måleri, fotografi och hantverk. Sticka, sy, dekorera och restaurera. Varje kreativ konstform utövas med flit för att forma smärtan vi anser vara poesi…

Snideri, skulptering, matlagning… Matlagning? Ja, matlagning. Har du någonsin läst “Like Water for Chocolate”? Laura Esquivel visar oss en kvinna som omvandlar sin smärta till mat och lyckas få andra att gråta av förtjusning.

När orden inte räcker till och du dränks av dina skrik har du hittat roten för poesi i alla dess former. Det är till denna plats inom oss vi går när smärtan och fasan går bortom vår kontroll.

Bilder av Audrey Kawasaki.