"Vilda barn" och deras beteende i samhället

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Skriven av Roberto Muelas Lobato

Senaste uppdateringen: 03 januari, 2023

En av de stora debatterna som upptog en betydande del av historien var samhällets inverkan på människors barndom. Två av de viktigaste debattörerna i denna diskussion var Jean-Jacques Rousseau och Thomas Hobbes. Deras idéer handlade om människan godhet och ondska – två aspekter som var starkt kopplade till s.k. “vilda barn”.

Jean-Jacques Rousseau (1896) menade att människan är god av naturen och att det är samhället som gör henne korrumperad. Hobbes (1588/2010) myntade det kända ordstävet “människan är människans varg”, som innebär att människan är ond av naturen och att det är mekanismerna för social kontroll som förhindrar ondskan från att tillintetgöra oss.

Men hur vet man vem som hade rätt? Det går inte, av moraliska och etiska skäl, att fjärma barn från samhällslivet för att undersöka detta. Men det finns barn som av olika anledningar har vuxit upp avskilda från samhället. De är vad som kallas för “vilda barn”.

“Vilda barn” är individer som under en del av sin barndom levde utanför samhället. Detta omfattar både barn som var inspärrade och barn som blev övergivna i naturen. Det finns inte många sådana fall, och ibland har man ifrågasatt om barnen verkligen var isolerade och åtskilliga berättelser är omgärdade av myter. Dock känner vi till över tjugo fall som har dokumenterats och studerats.

Fyra omtalade “vilda barn”

Victor från Aveyron

Det mest välkända exemplet på ett “vilt barn” är kanske Victor från Aveyron. Victor blev tillfångatagen (Itard, 2012) när han var omkring 11 år gammal. Efter en vecka lyckades han fly, men greps igen vid slutet av vintern i ett övergivet hus. Man förde honom till ett sjukhus där läkare började studera honom.

Enligt en av de mest hållbara teorierna skulle Victor ha lidit av störningar inom autismspektrumet. Man antog att han hade blivit övergiven av sin familj på grund av hans egendomliga beteende. De många såren Victor uppvisade hade han inte ådragit sig i naturen, utan de kom från fysisk misshandel som ägt rum innan han blev upptäckt i skogen.

En av läkarna som tog sig an Victor (Itard, 1801) bedömde att pojken var frånstötande smutsig, behäftad med spastiska rörelser och även konvulsioner; han gungade oupphörligt fram och tillbaka likt en djur i en djurpark; han bet och klöste dem som närmade sig honom; och han visade ingen tillgivenhet gentemot de som tog hand om honom – han var kort och gott likgiltig inför allt och alla. Visserligen förbättrades hans fysiska utseende och hans sociala relationer, men alla försök att lära honom tala och uppträda på ett civiliserat sätt var fruktlösa.

Marcos Rodríguez Pantoja

Det finns flera rapporter om “vilda barn” som har levt med djur, som t.ex. getter, hundar, gaseller, vargar och apor, men många av dessa har blivit avfärdade p.g.a. bristfälliga vetenskapliga bevis. Fallet med Marco är ett undantag, för det ligger närmare i tiden och vi kan därmed bekräfta det. Marcos såldes vid sju års ålder av sina föräldrar till en markägare, som gav honom till en getherde. Han levde med getherden i en grotta tills herden dog. Därefter fick Marco klara sig själv i elva års tid innan han blev upptäckt av civilgardet. Under de elva åren umgicks han bara med vargar.

Antropologen och författaren Gabriel Janer Manila (1976) studerade fallet. Det fanns en socioekonomisk anledning till att Marco hade blivit övergiven, då familjen var extremt fattig. Förutom de färdigheter Marco hade lärt sig innan han hade blivit lämnad, var det hans enastående naturliga intelligens som gjorde att han lyckades överleva. Under sin isolering lärde Marco sig att kommunicera med djuren han levde med genom att använda sig av deras läten, samtidigt som han efter hand gav upp sitt mänskliga språk.

När han på nytt blev inlemmad i samhället började han återanpassa sig till mänskliga vanor, men även i vuxen ålder föredrog han att leva med djuren i det vilda. Han kom också att få en viss avsky mot städernas odörer och oljud, och umgicks hellre med djur än människor.

Genie

Genies föräldrar (Rymer, 1999) hade problem – hennes mor var blind till följd av näthinneavlossning och hade grå starr, och hennes far led av en depressiv störning som blev värre när Genies farmor omkom i en bilolycka. Genie började tala senare än de flesta barn och läkarna misstänkte att hon var förståndshandikappad. Fadern fruktade därför att myndigheterna skulle ta hans dotter ifrån honom och förstod att han måste skydda henne från omvärlden.

Genies far stängde in Genie på hennes rum. Hon kunde göra vissa ljud och under natten höll man henne inspärrad i en bur. Hennes föda bestod mest av babymat. Vid 13 års ålder kunde hon bara förstå ett tjugotal ord, varav de flesta var korta och negativa: sluta, stopp, nej … Genies rum var förseglat och hon kunde bara se världen utanför genom en liten öppning på 5 cm. Ingen som bodde i huset fick besöka henne eller ens tala med henne.

Till slut rymde Genies mor med Genie och hennes bror, så att myndigheterna kunde se till att Genie fick behandling (Reynolds och Fletcher-Janzen, 2004). Som ett första led i behandlingen isolerades Genie från sin mor och placerades i ett fosterhem, och i slutänden förvärrades hennes tillstånd. Hon var i sämre skick än när de fann henne. Hon återförenades med sin mor, som insåg att det var mycket svårt att ta hand om henne efter det hon genomlevt i olika adoptivhem.

Rochom P’ngieng

Rochom (El País, 2007) var en nio-årig kambodjansk flicka som gick vilse i djungeln och som dök upp igen tio år senare. Efter att ha försvunnit från sina föräldrars farm blev hon upptäckt tio år senare av en bonde som inte visste något om henne och överlämnade henne till polisen.

När Rochom återvände till samhället kunde hon inte klara av att bära kläder, hon hade tappat talförmågan och kunde endast utstöta några grymtningar. Hon förflyttade sig på alla fyra och försökte rymma så snart hon blev lämnad ensam.

Hon hade flera ärr som ledde till misstankar om att hon hållits fånge och kanske även misshandlats (The Guardian, 2007). Vid ett senare tillfälle lyckades Rochom fly, men återfanns efter 10 dagar i en septiktank. Hon räddades och lades in på ett sjukhus, där hon enligt föräldrarna var utmattad och sov hela dagen. Hon såg blek och kraftlös ut.

Vad händer när “vilda barn” återinträder i civilisationen?

Återkomsten till samhället har inte varit enkelt för dessa “vilda barn”. När man försöker förstå deras uppförande i samhället måste man ta hänsyn till olika faktorer, som åldern då de blev bortförda från samhället och graden av isolering (Singh och Zingg, 1966). “Vilda barn” som har varit berövade på all mänsklig kontakt, som inte ens har sett en mänsklig varelse, kommer att ha större problem. De som har levt med djur kan ha bättre anpassningsförmåga.

Social inlärning är en mycket viktig del i utvecklingen, och de som har gått miste om den kommer att få svårare att utföra handlingar som de aldrig har iakttagit. Avsaknad av stimulans vid tidig ålder har avgörande effekter på dessa barns erfarenheter (McCrone, 1994). Därför kan isolering även leda till begränsade kroppsrörelser och fysiska missbildningar. Utvecklingen av andra grundläggande färdigheter, som spatialt minne, kan också hämmas hos barn som isolerats.

“Vilda barn” kan ha en välutvecklad naturintelligens

Å andra sidan är det vanligt att “vilda barn”, i synnerhet om de har levt med djur, har en mycket välutvecklad naturintelligens (Gardner, 2010). Detta är förmågan att förstå förhållandena mellan arter, grupper av föremål och människor, att känna igen likheter och olikheter mellan dem. Naturintelligensen fokuserar på naturen som observationsfält för att få bättre nytta av naturvärlden genom att identifiera, urskilja, observera och klassificera gruppmedlemmar eller växt- och djurarter.

Däremot gör bristen på samverkan med andra människor att “vilda barn” inte kommer att utveckla grundläggande färdigheter som bygger på effektiva relationer. Dessutom har kulturella faktorer en stor inverkan på våra känslor och vårt sätt att styra dem, vilket gör att dessa barn har svårt att anpassa sig efter de oskrivna regler som finns i alla samhällen.

De “vilda barnens” kommunikationsproblem

Språkutvecklingen är en annan viktig punkt. Människan kan vid födseln åstadkomma fler än 200 olika ljud. Samhället lär henne genom uppmuntran vilka av dessa ljud som är relevanta för det eller de språk som hon kommer att tala. De barn som inte får höra språk tidigt kommer att ha svårare att uttala orden. Samma sak gäller för grammatikinlärningen.

Enligt lingvisten Noam Chomsky (1957/1999) finns en viss period, begränsad till tre år, då man kan lära sig ett språk naturligt. Om barnet inte har lärt sig ett språk inom denna period kommer det inte att kunna utveckla de nödvändiga hjärnstrukturerna för att lära sig språket. Barnet kan fortfarande lära sig ord, men för att helt behärska språket krävs oerhörda ansträngningar.

Som Chomsky föreslår har vi redan vid födseln vissa hjärnstrukturer. Dessa nedärvda strukturer är förprogrammerade att utveckla vissa beteenden och handlingar, såsom tal. Men om dessa strukturer inte får tillräcklig stimulans, så att de kan utvecklas inom en viss period, kommer de inte att fylla någon funktion och de kommer inte att uppnå det avsedda målet. Dessa strukturer måste också utvecklas parallellt med andra hjärnstrukturer.

“Vilda barn” i det verkliga livet

Figuren Mowgli, från Djungelpojken skapad av författaren Rudyard Kipling (1894), motsvarar knappast “vilda barn” i verkligheten, lika lite som vi kan använda Tarzan som referens. De umbäranden som dessa barn fått genomlida gör dem inte till revolutionärer när de blir integrerade i samhället.

Framtidsutsikterna för “vilda barn” är vanligen inte goda. De har gått miste om den stimulans och de erfarenheter som människor förväntas ha under en period som är kritisk för utvecklingen av vissa färdigheter, såsom språkkunskap, och de har ingen möjlighet att senare gå tillbaka och försöka ta igen vad de missat.

Dessa brister och denna avsaknad av färdigheter följer på bristen på stimulans och förstärkning som gör en normal utvecklingen omöjlig. Bristfälligheter i ett kritiskt skede kan hejda utvecklingen av sådana färdigheter som språk och spatialt minne. Sedan tillkommer de problem som terapeuter har vid behandlingen av “vilda barn”, vilket försvårar deras utbildning och återintegrering.

En av de allvarligaste konsekvenserna för “vilda barn” är att deras förväntade livslängd är mycket låg. De är inte redo för samhället, precis som samhället inte tycks vara redo för dem. I det hänseendet har vi en pågående debatt om människans godhet och ondska och om samhällets tyglande och korrumperande karaktär.

Bibliografi:

Singh, J.A.L. y Zingg, R.M. (1966). Wolf-children and feral man. Mishawaka: Shoe String Pr Inc.

Chomsky, N. (1957/1999). Estructuras sintácticas. Buenos Aires: Siglo XXI.

El País (2007). La última niña salvaje. Encontrado en: https://elpais.com/sociedad/2007/01/19/actualidad/1169161205_850215.html

Janer Manila, G (1976). La problemática educativa de los niños selváticos: El casa de “Marcos”. Encontrado en: http://www.raco.cat/index.php/Anuario Psicologia/article/viewFile/64461/88142

Gardner, H. (2010). La inteligencia reformulada: Las inteligencias múltiples en el siglo XXI. Barcelona: Paidós.

Hobbes, T. (1588/2010). Leviathan. Revised Edition, eds. A.P. Martinich and Brian Battiste. Petersborough, ON: Broadway Press.

Itard, J.M.G. (1801). De l’éducation d’un homme sauvage ou des premiers développements physiques et moraux du jeune sauvage de l’Aveyron. Paris: Goujon.

Itard. J.M.G. (2012) El niño salvaje. Barcelona. Artefakte.

Kipling, R. (1984). The jungle book. Reino Unido: Macmillan Publishers.

McCrone, J. (1994). Wolf children and the bifold mind. En J. McCrone (Ed.), The myth of irrationality: The science of the mind from Plato to Star Trek. New York: Carroll & Graf Pub.

Reynolds, C.R., Fletcher-Janzen, E. (2004). Concise encyclopedia of special education: A reference for the education of the handicapped and other exceptional children and adults. Hoboken, NJ: John Wiley & Sons, pp. 428-429.

Rousseau, J.-J., (1986). Du contrat social (El contrato social). Paris: Félix Alcan.

Rymer, R. (1999). Genie: A scientific tragedy. UK: Harper Paperbacks.

The Guardian (2007). Wild child? Encontrado en: