De ledsna elefanterna: en sann berättelse
Berättelsen om de ledsna elefanterna är en av de sanna berättelser som överskrider skönlitteraturen med råge. Det finns faktiskt vissa aspekter av den som saknar förklaring. De inträffade bara, och vi har ingen aning om hur.
Allt började med en man vid namn Lawrence Anthony som föddes i Sydafrika 1950. Han var sonson till en framgångsrik skotsk gruvägare som lämnade sitt hemland efter att ha förälskat sig i Afrika.
Lawrence ärvde både gruvrörelsen och den kärlek för naturen som var så karaktäristisk för hans farfar.
Lawrence Anthony blev en biolog och sedermera naturvårdare. Till slut insåg han att han hade en stor svaghet för elefanter – en av de mest utrotningshotade arterna i världen.
Därför hängav han sitt arbete till att försöka skydda dem.
“Våra perfekta följeslagare har aldrig färre än fyra fötter.”
-Colette-
De ledsna elefanterna
Innan vi fortsätter med berättelsen om Lawrence Anthony ska vi tala lite om elefanterna.
Hos många är denna art mer berömd för sina cirkuskonster än för sina fantastiska förmågor. Men verkligheten ser ut som så att deras evolutionära intelligens endast kan överträffas av chimpanser och delfiner.
Elefanter har stora hjärnor – inget annat landlevande djur har faktiskt större. De är därför mycket intelligenta, och denna intelligens överträffas endast av deras minne.
De har visat prov på väldigt avancerade sociala förmågor, där en av de mest slående är att de är en av få arter som sörjer sina döda. Sörjande elefanter uttrycker sin sorg med små begravningsritualer.
Den döda elefanten behöver inte ens komma från samma flock. När de hittar ett kadaver eller ben från en elefant, stannar de alltid där. De omringar den döde i en typ av homage.
Elefanter i fara
Låt oss gå tillbaka till berättelsen om Lawrence Anthony. Hans namn började bli berömt för något som skedde 1999. I en liten by vid namn Zuzulanda hade staten ett ovanligt erbjudande. De hade en elefanthjord att ge till den som ville ha den.
Det fanns dock ett problem: g ruppen av elefanter var väldigt problematisk. De hade sönder saker, lydde inte någon och rymde när de kunde. Lawrence Anthony beslutade sig för att anta utmaningen.
Han adopterade hjorden och tog elefanterna till ett reservat han ägde. Namnet på reservatet var Thula Thula, vilket betyder “fred och fridfullhet”.
En dag märkte han att Nana, hjordens matriark, var den mest rebelliska. Hon hade ärr efter att ha blivit illa behandlad och rymde när hon kunde.
Lawrence beslutade sig för att sova med hjorden varje natt tillsammans med hans assistent David och hans hund. Området omgärdades av ett stängsel.
Varje morgon radade Nana upp sig med de andra elefanterna i syfte att riva ned stängslet. Berättelsen om de ledsna elefanterna säger dock att Lawrence talade till dem om farorna de skulle möta utanför.
Nana blev först nyfiken på mannen, och detta ledde senare till affektion. Därmed upphörde de att vara en hjord rebelliska elefanter och blev istället goda vänner med sin skötare.
Konstiga händelser
Lawrence lyckades tämja dessa till synes vilda elefanter, och senare lyckades han med andra bragder. Han räddade t.ex. fler elefanter från Bagdad Zoo under kriget i Irak, och ännu fler under Kongokriget.
Senare skrev han flera böcker om sina upplevelser. Han var framförallt intresserad av elefanternas sätt att kommunicera.
Den 2 mars, 2012 dog Lawrence Anthony av en hjärtinfarkt, och det markerade starten för den märkligaste händelsen i berättelsen om de ledsna elefanterna.
Två dagar efter hans död började de samlas vid hans hem. Alla befann sig vid huset inom en dag, och matriarken vägledde båda hjordarna. Totalt 31 elefanter färdades mer än 20 kilometer för att komma dit.
Alla gick i led, omringade huset och stannade där i två dagar utan att äta eller dricka. Kanske var denna vaka deras sätt att uttrycka sin sorg och säga farväl till sin vän.
På den tredje dagen lämnade platsen på samma högtidliga sätt som de anlänt. Ingen kan förklara hur de fick reda på att Lawrence Anthony hade gått bort.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Marina, J. A. (1994). Teoría de la inteligencia creadora. Barcelona: Anagrama.
