Det var din tystnad som gav mig alla svar

Ibland väntar jag på ditt svar, dina ord… Jag har inte lärt mig att de aldrig kommer eller att de kanske erbjuds till mig i en annan form. Som frånvaro, som tomrum du inte fyller med bokstäver och meningar. Din tystnad innehåller vad jag inte vill att du ska säga, vad jag vägrar att höra dig säga.

Det är fegt att låta tystnad vara svaret, men ibland är det allt vi har kvar. Jag har fortfarande inte lärt mig att sluta förvänta mig saker från dig, att veta att det där tomrummet du skapar är ditt svar; det är budskapet du vill sända mig.

Jag lär mig inte att avkoda din tystnad

Jag lyckas inte tolka tystnaden du lämnar när du öppnar dörren. Och jag kan inte förstå alla de ord du inte säger. Jag är i behov av att du använder dina ord för att ge form till all den kompakta tystnad du skapar varje gång du går, varje gång du är tyst.

Din tystnad skapar ett avstånd mellan dig och mig, en avgrund som är omöjlig att korsa, en oförklarlig separation som jag inte förtjänar, inte förstår och ändå måste acceptera. Men din tystnad är en väg som delas upp av tusen möjligheter. Och jag kan aldrig veta vilken som passar dina tankar.

Vad jag vet om tystnad

Dina tystnader är inte alltid likadana; det finns variationer som kan gå obemärkta förbi. Det finns blyga tystnader där du inte vågar tala med mig. Men du ser mig i ögonen och dina ögon talar till mig.

Vidare finns det ironiska tystnader där du klistrar dina ögon vid mina och ler utan att säga något. Det finns tankspridda tystnader där jag ber om något och du inte har hört det eftersom du befinner dig långt borta utan att mena det. Och framförallt finns det delaktig tystnad, den typ som berör själen med läppar som inte uttalar ett enda ord.

Men denna tystnad, den som separerar oss nu, innehåller andra saker. Saker vi inte vågar berätta för varandra och som har skapat en djup klyfta mellan vad vi har och vad vi vill ha. Och trots att jag inte längre förväntar mig något så har jag fortfarande mina tvivel om huruvida jag verkligen har förstått all din tystnad.

Mitt svar på din tystnad

Jag kan leta efter tusen svar på din tystnad, men jag kan endast besvara dig på ett sätt: berätta allt du tänker för mig, berätta vad som oroar dig, jag finns vid din sida för att hjälpa dig, för att förstå dig; om du behöver en kram kommer jag ge den till dig; om du behöver en kyss kommer jag ge dig hundratals; och om du behöver någon som lyssnar kommer jag göra det. Jag ber bara om att du säger vad du vill säga.

Dessutom kan jag svara dig på många sätt. Jag kan erbjuda tystnad i utbyte mot din egen, men jag vill inte skapa en ännu större klyfta mellan oss. Jag kan fortsätta försöka ge form till tystnaden med ord. Eller så kan jag ignorera den och fortsätta tala till dig utan att få ett svar. Vidare respekterar jag din tystnad och du måste respektera min osäkerhet, mitt behov av att veta, att känna till dina tankar.

Svaren som tystnaden ger mig

Om du går utan att säga något så viskar din tystnad till mig att du inte längre vill ha detta. Om du inte besvarar mina meddelanden berättar din tystnad för mig att du inte bryr dig om hur jag känner eller tänker. Och om jag frågar om dina tankar och du inte svarar, berättar din tystnad för mig att det finns något du vill dölja för mig.

Kanske är svaren du vill ge med din tystnad inte dessa; kanske är det andra, men jag kan inte känna till dem om du inte hjälper mig förstå vad du inte berättar för mig.

Jag kommer knappt ihåg dina ords eko; jag hör dem inte längre. Du rör dig framför mig likt ett spöke, som någon jag inte känner igen, och det är din tystnad som antyder det du inte kan berätta för mig med dina ord.

Och om du stänger dörren bakom dig igen, utan att säga ett ord, stäng den då för alltid; kom inte tillbaka, för det kommer vara i den stunden jag förstår att du endast vill säga farväl till mig.