Goda personer gömmer ärr i sina själar

· 21 juli, 2016

Vi goda personer bär stjärnstoft i våra fickor för att göra det omöjliga för andra människor, och för att ge lycka och glädje, men ibland gör det ont att ge allt utan något i gengäld, och det finns många ärr som vi anstränger oss för att gömma…

Det finns ärr som vi anstränger oss för att gömma, för att komma ihåg dem gör ont och förödmjukar oss till och med, för de kommer tillbaka till oss i det ögonblick när vi ger allt för någon annan och bara får tomhet eller svekets törn i gengäld.

Vi goda personer är inte svaga eller naiva; vi förstår bara respektens och affektionens språk, och är väl bevandrade i blygsamhet och altruism. Kanske är det därför vi aldrig riktig passar in i en värld som ofta har ett lager av själviskhet och förgänglighet, med känslor som inte varar och löften som bryts från en dag till en annan.

Världen är inte alltid som vi skulle vilja att den var. Det finns disharmoni och falskhet. Det är därför vi även måste vänja oss vid kaoset, och framförallt lära oss att säga ”nog” när det krävs: när vår självkänsla har skadats.

Goda personer gömmer strider som andra inte ser

Goda personer

Goda personer är mycket mer än vad de visar. De gömmer strider som endast de känner till, de håller tillbaka ord och bitterhet med påklistrade, vänliga leenden eftersom de inte vill verka svaga, eller dirigerar om sina sorger mot andra människor. De är blygsamma och bär sina egna bördor utan hårda känslor.

Goda personer lyssnar utan att döma, talar utan att förödmjuka och observerar utan att undervärdera. Tre enkla värderingar som de hoppas att andra ska anamma, även om så inte alltid är fallet.

Hur kan vi definiera godhet? Var går gränsen mellan hälsosam vänlighet och vänlighet som inte vet hur man sätter gränser och som ibland slutar med att orsaka smärta?

Det finns personer som söker efter lycka genom att ge allt för andra. De letar efter och oroar sig över det som utgör en del av deras sociala cirkel, och långt bortom den, på ett mycket djupt sätt. De är även väldigt känsliga för ”världen av smärta”, ojämlikheter och andras lidande.

Denna känslighet leder dem ibland till att utföra handlingar som andra inte förstår: att göra tjänster för personer som de knappt känner eller att ta sin altruism in i situationer som är rätt ovanliga.

Goda personer säger sällan ”nej” till något, och det är inte för att de inte har karaktär eller inte är bestämda; det är för att de djupt inne i sina hjärtan inte har några tvivel om att investera tid och energi i personer som ber om det.

För goda personer finns det ingen större lycka än att bringa glädje till andra, se deras leenden och känna sig användbara; att se att det de gör är betydande och berikande.

Det huvudsakliga problemet med allt detta är att de är kapabla att ge allt, till den punkt när de inte har kvar någon styrka, anda eller energi. Och de gör det så ofta att resten av världen antar att de inte behöver något, att de alltid är tillgängliga och att det finns fler leenden bakom deras leenden… Detta är dock inte alls fallet.

För bakom deras lysande vänliga ansikten finns det ärr. Tomrum från de som ibland själviskt utnyttjat deras vänlighet, från de som bara såg deras tjänster, kärleken som inte bad om något i gengäld och den motståndskraftiga affektionen… men inte personen bakom allt.

Kvinna bland blommor

Goda personer kan också säga ”nog”

Goda personer kan och bör säga ”nog” vid rätt tillfälle, för ibland blir de nedbrutna dag för dag, tills de blir berövade på sin självkänsla, sina värderingar och sin integritet. Tillåt inte detta; låt inte dig själv bli bortförd till avgrundens rand.

Att vara god betyder inte att du kan använda mig för dina mål, och du kan ej heller bryta mitt transparenta hjärta med dina självupptagna pilar. Att vara god ger dig tillfället att växa med mig, att erbjuda mig ömsesidighet genom att gå hand i hand längs med tillitens vägar, där ingen är mer än någon annan.

I verkligheten är det inte riktigt lika enkelt att sätta gränser eller säga ”nog” när vi har spenderat halva våra liv med att ge med oss och ge mer än vad vår själ tillåter. Men vi måste vara säkra på en sak: vi är inte gjorda av stål och vi har inte ett hjärta av sten. Vi är gjorda av kött och känslor; den typ som ofta blir skadade eller brutna.

Om du är kapabel att ge affektion och dedikation åt andra, måste du även kunna se vem som förtjänar dina ansträngningar och vem som inte gör det.

Förstå att ingen är självisk om denne prioriterar sig själv lite mer varje dag, om du säger ”nej” till de som inte tar hänsyn till dig och som får dig att känna dig som någon du inte är. För de som manipulerar dig med nät av själviskhet uppskattar och respekterar dig inte.

Att ge glädje, uppmärksamhet och lycka till andra är den noblaste värdering som existerar – just den som definierar dig. Låt inte andra få dig att ångra vem du är och vad du känner. Det handlar helt enkelt om att sätta gränser och att vårda din egen lycka så att du kan dela den med andra.

Livet är för kort för att investera tid i dem som inte förtjänar dig, i de som kommer med problem och tårar till dig. För goda personer förstår bara ett språk: lyckans och den uppriktiga affektionens språk.

Geisha i regn

Bilder av Anna Dittmann.