Livet som äldre: ensamhet på ålderdomshem
Varje gång jag besöker ett ålderdomshem får jag känslor som går stick i stäv med varandra. Å enda sidan känner jag otrolig glädje över att dessa inrättningar finns för att ta hand om de äldre. Varje person som arbetar hos dem är beundransvärd.
Å andra sidan känner jag mig ledsen. När jag gick på högskolan praktiserade jag på ett ålderdomshem. Något som för alltid kommer finnas fastetsat i mitt minne är att de arbetande där berättade att vissa äldre inte fått besök på flera månader.
Då och då besöker jag min farbror i det ålderdomshem han lever. Hemmet är mycket väl skött, och så även han. De ger honom även gott om mat. Även om han inte är särskilt gammal så kan han inte ta hand om sig själv. Han har ingen partner och inga barn.
Att ta honom till hemmet var det bästa beslutet för hela familjen. Han är glad där och har till och med gått upp ett par kilon. De anställda säger att han uppför sig väl. Jag gillar att gå dit för att ta en kopp kaffe med honom. Han blir glad och hälsar mig genom att säga: “Vad händer, Kämpen!?” Men oftast blandar han ihop mig med min bror.
De ledsna korridorerna på ålderdomshem
Jag måste gå genom halva byggnaden för att komma till min morbrors rum. Jag tar hissen för att komma till hans våning och överraska honom. För att komma till hans rum måste jag gå genom en korridor där flera äldre människor alltid sitter i rullstolar. Det är som om de inte ens kan röra sig. När jag passerar förbi hälsar jag alltid på dem med ett stort leende. Vissa tittar på mig och ler tillbaka, andra tittar tillbaka utan leenden, somliga märker inte ens att jag är där.
Vissa ser så ledsna och nedslagna ut att jag inte kan undvika att undra vad de tänker på och hur deras liv såg ut innan de flyttade hit. Mestadels undrar jag om de någonsin föreställt sig att de orörliga skulle hamna i en rullstol, överväldigade av sjukdom eller livet självt.
Under min praktik kommer jag ihåg att jag mötte en gammal man som delade rum med en kvinna, och han kunde bara skratta och skrika. Mannen verkade ganska våldsam; hans Alzheimers var så långt gången att han knappt kunde prata.
En dag beslutade jag mig för att interagera med honom. Jag satte mig bredvid honom och började fråga om hans liv. Jag fick honom att berätta var han var född, och efter det fick jag mer ur honom. En dag log han till och med mot mig. Det kom som en överraskning.
De vill bara ha tillgivenhet
Under en av dagarna på min praktik gick jag genom korridoren och hörde honom skrika. Jag gick till hans rum och fann att två anställda försökte få upp honom så att han kunde bada. Mannen kunde dock inte sluta skaka.
Jag gick in i rummet, och när han såg mig slappnade han av helt. Det var nyckeln jag hade letat efter. Bakom hans uttryckslösa ansikte och försänkta kognitiva förmågor fanns en person som bara behövde tillgivenhet.
Att motta kärlek och sällskap är så viktigt för dessa människor. Ur detta hänseende har Gea Sijpkes – chef för Stichting Woon- en Zorgcentrum Humanitas Deventer i Nederländerna – påbörjat ett projekt. Under 2012 beslutade hon sig för att ge gratis boende till studenter på ett ålderdomshem i utbyte mot att de spenderade bara 30 timmar i månaden med de äldre patienterna.
Själar som längtar efter att sammankoppla med andra
Både i ålderdomshemmet när jag genomgick min praktik och på det som min farbror bor på har jag kunnat observera att de flesta äldre känner sig väldigt ensamma. Personerna som arbetar på dessa inrättningar har mycket att göra och kan inte erbjuda det stöd som behövs.
Vidare blir jag djupt ledsen över de många äldre som får få eller inga besök. Bakom dem alla finns det en själ som längtar efter att sammankoppla med en person. Ensamheten slukar dem sakta men säkert.
Jag känner att samhället har lärt oss att endast fungerande ting är värda att ta hand om. Jag kan inte förstå det faktum att så många familjer bara lämnar sina äldre på ålderdomshem när de anser att de inte längre kan bidra med något.
Det värsta av allt är att de sedan nästan aldrig besöker dem. Äldre personer har en berättelse som är värd att lyssna på. De spelar precis lika mycket roll som yngre personer. Vi måste inte överge någon bara för att denne blivit gammal.
Otvivelaktigt är ålderdomshem utmärkta alternativ i många fall. Denna artikel vill bara belysa ensamheten och övergivningen som många äldre upplever. Dessvärre behandlar många vuxna dem som om de vore en börda, och beslutar sig för att lämna dem på hem och sedan glömma bort dem.
Det utmärkta arbetet på ålderdomshem
På grund av hektiska scheman och andra ansvar kan många familjer inte ta hand om sina äldre när de inte längre är självförsörjande. I dessa fall är ålderdomshem ett utmärkt alternativ. Det är dock viktigt att komma ihåg att besöka dem ofta. Alla behöver vi kärlek, oavsett ålder.
Många äldre mår inte dåligt för att de bor på dessa hem; de kan dock vittra bort när deras närstående inte tar sig tid att träffa dem regelbundet.
Det utmärkta arbete som många av dessa inrättningar gör är något vi alltid bör vara tacksamma för. Utan dem skulle många familjer behöva ta till drastiska åtgärder för att få tillvaron att fungera.
Kort sagt måste vi börja tänka på våra äldre lite mer. Man måste inte konstant sitta vid deras sida, utan bara komma ihåg att ge dem lite av sin tid. Det är förbjudet att glömma bort att de tog hand om oss när vi var yngre. Låt oss betala tillbaka alla de tjänster de gjort oss.