Filmen Carnage: en karikatyr av det dagliga livet
En film som nästan uteslutande utspelas i ett rum med bara fyra skådespelare kanske inte låter lockande. Men filmen Carnage visar sig vara en fantastisk parodi av det dagliga livet.
Roman Polanskis verk är en filmatisering av pjäsen Le Dieu du Carnage av Yasmina Reza.
Det råder inga tvivel om att filmen har otrolig rollbesättning: Kate Winslet , Jodie Foster, Christoph Walz och John C. Reilly är de fyra skådespelarna.
Det är en kort film, statisk när det kommer till utrymmena den använder och begränsad i karaktärerna, men med ett väldigt kraftfullt manus. Hur stark filmen är ligger i skådespeleriet och manuset.
“Lagens ursprung är, som du vet, råstyrka.”
-Alan Cowan, Carnage-
Filmen Carnage: en konflikt om barn?
Allt börjar med ett gräl mellan två barn i en park – den enda utomhusscenen. Grälet slutar när det ena slår det andra med en pinne.
Vi besöker sedan ett hem tillhörande familjen Longstreet – familjen med barnet som blivit slaget och skadat sin mun.
Föräldrarna träffar varandra i lägenheten för att finna en lösning på problemet. De två familjerna är:
- Cowan: föräldrar till “gärningsmannen”. De är ett väldigt elegant, celebert bar. Pappan Alan är en välkänd jurist utan skrupler. Modern Nancy är investerare av tvivelaktig moral. De verkar som en bra, förmögen familj som åtnjuter social status, men det dröjer inte länge förrän vi inser falskheten och hyckleriet bakom bilden de målar upp.
- Longstreet: föräldrar till “offret”. De är ett par som försöker vara goda och fridfulla, samt lösa konflikten artigt. Pappan Michael verkar som en lugn, lättsam man med goda avsikter, och han försöker lugna den spända situationen. Hans fru Penelope är en pacifist och författare. Med det sagt märker vi direkt en viss fientlighet mot hennes “gäster”.
Knivar kommer flyga
I take med att filmen fortskrider kommer maskerna av och karaktärerna går från politiskt korrekta till aggressiva. Även Michael som verkar vara en fredsmäklare visar en mörk, hätsk sida.
Konversationerna blir till en verbal massaker och knivar börjar flyga i alla riktningar. Vad som inledningsvis skulle vara lösningen på en konflikt och ett exempel för barnen blir en redig röra.
Alla har snart visat sina sanna jag.
Resonlighet och koherens försvinner och alla blir mer aggressiva. Vi får se det värsta av vad varje karaktär har att erbjuda när de hånar varandra. Denna till synes allvarliga situationer urartar i ett absurt och nästan barnsligt gräl.
Filmen Carnage och självcentrering
Carnage utforskar de mest primitiva impulserna hos människor.
Våra mer intensiva, mörkare sidor kommer fram i ljuset i en alltmer klaustrofobisk atmosfär. Varje försök av Cowan-familjen att lämna lägenheten misslyckas eftersom gräl efter gräl utlöses.
Grälen går ofta i cirklar och skickar oss längsmed en enkelriktad gata utan väg ut. När det verkar som att allt kommer lösas så kommer ytterligare ett gräl som fångar oss i konflikten igen.
Det är så det går till i filmen: de är fångar mellan de fyra väggarna i rummet och lyckas inte komma någonstans.
Vid en punkt i filmen närmar de sig faktiskt hissen för att gå. Det verkar som att grälet är slut, men plötsligt bryter ett till ut och de hamnar i rummet igen.
De mindre slagen växer mellan de två familjerna tills det blir en kamp mellan män och kvinnor. Efter det blir det ett helt individuellt krig. Alla försvarar sig själva och den mänskliga envisheten visar sig.
Alla anser att de har rätt och anser att om de andra tänkte som dem, skulle världen vara en bättre plats.
Carnage är en gripande parodi av den mänskliga naturen. Vi ser karaktärerna använda en rad olika försvarsmekanismer, missuppfatta och hugga varandra i ryggen med ord.
Social kritik
När de lämnar de accepterade sociala konventionerna bakom sig och visar sin sanna karaktär, ser vi verkligheten bakom masken. Vi ser hyckleriet och bristen på moral i vår värld.
Polanski ger oss en pessimistisk syn av vårt dagliga liv, eftersom karaktärerna är alltför bekanta. Det är lätt att identifiera sig med dem alla.
Filmen kritiserar vikten vi ger pengar och status, speciellt genom karaktären Alan Cowan, som oroar sig mer över sitt arbete än sina egna relationer. Han visar knappt intresse för sin son.
Vi ser honom även som en omoralisk karaktär när vi upptäcker att hans jobb är att försvara läkemedelsföretag vars medicin orsakar allvarliga hälsoproblem. Utöver det lever han sitt liv klistrad vid sin mobiltelefon.
Den låter honom fly från potentiella gräl, men denna attityd bidrar till konflikten genom att försvåra kommunikationen mellan de två familjerna.
Penelope är Alans motpol. Hon är väldigt fokuserad på humanitärt arbete och väldigt medveten om problemen i tredje världen. Men hon tror allt hon ser och missar det sanna syftet med hjälpen Sudan får från Väst.
Kritik, komedi och realism
Denna kaotiska, meningslösa situation går ingenstans. Det som verkligen är bra i filmen är när barnen lär sina föräldrar en läxa. Det är en kort scen i parken där allt började och där barnen lämnar sina skillnader bakom sig.
Det får oss att reflektera och tänka att vi kanske gör saker och ting mer komplicerade än de behöver, och att allt kan sluta med en enkel diskussion och barn som skakar hand.
Kritik, komedi och realism kommer samman på ett fantastiskt sätt i filmen Carnage. Den visar oss en vardaglig situation men går bortom falska leenden för att avslöja att mänskligheten inte är något annat än kedjade djur.
Carnage är en konstnärlig karikatyr av det nuvarande samhället – en titt på bredden hos mänsklig dumhet.
“Jag tror på den vilda huden. En gud vars regler inte har ifrågasatts sedan uråldriga tider.”
-Alan Cowan-
