I ett hörn av själen finns hemliga minnen

Det finns hemliga minnen som ligger kvar i våra sinnen. Minnen som ibland dyker upp som en liten skattgömma när vi söker igenom skrymslen och vrår i vår omgivning – ett hörn, en bit papper eller en låda. När vi hittar ett foto som ser ut som om det vore taget när vi var blott några dagar gamla. Eller det numer gulnade brevet från en gammal kärlek. När vi upptäcker gamla minnen från vår ungdom – saker vi lämnat bakom oss och glömt bort men som lever kvar djupt i våra minnen – är det bitterljuvt.

Jag hoppas att du blir lika exalterad över minnen som jag blir – minnena vi alla har som då och då dyker upp och får oss att skratta eller gråta.

Rosen vi bevarade mellan sidorna av en bok påminner oss om en dag för flera år sedan när vi fortfarande hade den första kärlekens omisskännliga oskuld. Det där receptet från vår mormors bok, som hon följde så noggrant när hon tillagade det åt oss. Dagboken vi helt glömt bort och som svämmar över vårt sinne med hemliga minnen av det gamla, goda och dåliga.

Min farfars dagbok

Jag kommer ihåg när vi en gång fann min farfars dagbok – en som startade med en glöd han inte kunde bibehålla till slutet. Och så är livet. Jag kände aldrig min farfar, så dessa skrivna ord var för mig en början och ett slut.

När jag började läsa hans skriverier satt jag tyst och absorberad i stunden, som i en film. Jag överväldigades av känslor och kände plötsligt som om jag rest tillbaka i tiden. Som om jag på ett eller annat sätt träffade min farfar. Den gamla mannen som såg tillbaka på sin barndom och berättade historier om äventyr han hade haft som liten pojke. På samma sätt och med samma ord som jag så många gånger hört från hans älskade livskamrat – min farmor.

I det ögonblicket var min farfars ord så kraftfulla att jag kände mig närmare honom, trots att jag aldrig känt honom. I den stunden verkade det som om hans ord ville att de yngsta av hans barnbarn skulle känna farfadern som de aldrig haft lyckan att känna.

Hemliga minnen som berör

Hans historia var så vacker att jag tappade greppet om tiden och fortsatte läsa och läsa… Om hans påhitt i skolan och relationer med nära och kära… Tills hans ord föll i tystnad…

Det var då vi insåg att han lämnat oss för tidigt. Trots att vi aldrig kunde njuta av att lyssna på hans historier sittande i hans knä, fick hans historier vind under vingarna denna oförglömliga eftermiddag… Denna minnenas eftermiddag.

Vi kanske hade trott att tiden och frånvaron dödat dem. Men det tåget sålde tur-och-returbiljetter.

Har du någonsin upplevt den stora makten våra minnen kan ha över att “få oss att gråta när ingen ser…“?