Jag älskade dig tills min självkärlek sade: ”det är inte värt det”

· 6 mars, 2017

Jag älskade dig tills min självkärlek sade: ”det är inte värt det”. Jag lät bindeln falla från mina ögon, jag tog bort kedjorna runt mitt hjärta och jag tog till och med av mig klackarna jag bar för att vara i din längd. Sedan såg jag det: du är inte mitt livs kärlek, inte ens dagens eller stundens kärlek, bara någon som fick mig att tro att jag inte var något, när jag i själva verket är allt.

Att inse att ”du är inte värd det och jag är inte värd så lite” är otvivelaktigt en personlig revolution. En modig handling som bekräftar den självkänsla som förärar oss. Men vi måste erkänna att det inte är lätt att uppnå den känslomässiga och mentala styrka som är kapabel att sätta gränser mellan självkärlek och beroende; mellan värdighet och att vika ned sig.

”Självkärlek kan såras, men den kan aldrig dödas.”

-Henry de Montherlant-

Vi vet att ordet ”självkärlek” är på modet. Det finns massor av böcker, manualer och kurser som upprepar, nästan som ett mantra, att ”ingen kan etablera ett hälsosamt förhållande utan att först älska sig själv”. Med detta i åtanke kan vi om vi först känner till formeln applicera den på det lämpligaste sättet.

Självkärlek byggs inte bara genom att läsa en bok eller genom att reflektera över den. Det är inte ett passivt ting, utan raka motsatsen. Självkärlek är ett tillstånd som växer genom handlingar, och dessa handlingar bygger samtidigt upp vår fysiska och känslomässiga hälsa. Det är en dynamisk dimension som tenderar att även uppleva toppar och dalar.

Vi bjuder in dig att reflektera över detta.

Bevingad man

Du var inte värd det, och ändå gav jag dig hela mitt universum

Astronomer kommenterar att det i universum finns fenomen som är väldigt lika våra känslomässiga förhållanden. Bara som ett exempel: det finns en nebulosa vid namn Henize 2-428 som, sedd från ett teleskop, är fascinerande på grund av dess otroliga skönhet och märkliga mystik. I verkligheten är denna nebulosa en förening av vita dvärgar, två gamla stjärnor i sitt sista livsstadium, tynande.

Med detta i åtanke är det intressanta med detta par att de kretsar kring varandra. De bildar en dödlig men otroligt vacker dans som, förr eller senare, kommer kollapsa. På något sätt utövar även vi detta maktspel, trots att vi inte är himlakroppar. Vi vet att det finns kärlek vars öde är att inte bli mer än stoftet av ett minne, men trots det ger vi den bränsle. Vi kretsar kring denna ohälsosamma kärlek, i de gravitationsvågor där vår självkänsla hänger i en skör tråd och när som helst kan svepas iväg av vinden.

Nebulosa i rymden

Kanske var den kärleken inte värd det, men innan vi blir medvetna om beroendet kommer vi inte öppna våra ögon. Vi måste dock hålla följande i åtanke: inget universum kan krossa vår individualitet, vår självkärlek, vår unikhet och vårt exceptionella ljus bara sådär.

Receptet på självkärlek

Låt oss visualisera självkärlek på ett väldigt konkret sätt för ett ögonblick: som ett skelett, vårt eget. Det ger oss stöd, styrka och motståndskraft, och garanterar ett harmoniskt och korrekt sätt att röra oss på genom våra dagliga sysslor. Om detta skelett har ett brutet skenben eller lårben, kommer vi behöva kryckor eller en rullstol – vi kommer vara beroende.

Denna personliga dimension kräver exceptionellt, vitalt stöd. Vi vet att den ibland drabbas av toppar och dalar, slitage samt den resulterande smärtan. Därför är det värt att komma ihåg komponenterna som utgör detta recept för att hålla det i ”gott skick”.

Flicka med fågel

Pelare som stärker självkärlek

Den första pelaren är utan tvekan personlig samklang. Detta är ytterligare en term som många försvarar och få använder sig av, och det eftersom den framförallt kräver mod. Med samklang menar vi behovet att bibehålla korrelation mellan vad vi känner och vad vi gör, mellan vad vi tänker och vad vi uttrycker.

Ibland är det bättre att prioritera vad du känner än vad du vill. Som exempel: kanske du just nu håller på att komma ur ett förhållande. Ensamheten och bitterheten har gjort dig förtvivlad, och vad du brådskande vill ha är att hitta någon som kan fylla tomrummen. Så… tror du att detta verkligen är vad du behöver vid denna tidpunkt?

Att sätta gränser är hälsosamt. Vi använder ofta en märklig term: frenemy (en blandning av engelskans ord för vän och fiende). Detta refererar till de personer som lever i vår omgivning maskerade som våra vänner, men som i verkligheten är skadliga, som i verkligheten är våra fiender. Att sätta stopp för dessa band och interaktioner är extremt nödvändigt.

Lev med syfte; acceptera inte kompromisser eller smulor. Självkärlek kräver beslutsamhet – halvhjärtad kärlek är inte värd det, varken dagens skratt eller nattens tårar. Ej heller ”jag älskar dig på dessa villkor”.

Att leva med syfte är att förstå att man för att vara lycklig måste ta beslut. Det är att inte oförutsägbart kretsa kring en himlakropp som förr eller senare kommer kollapsa och försvinna. Låt oss lära oss att skina, att ha vårt eget ljus, en bestämd röst och ett modigt, värdigt hjärta, så att vi kan attrahera de vi verkligen förtjänar.

Bilder av Chiee Yoshii och Kris Knight.