Mod och lidande går hand i hand

Granskad och godkänd av psykologen Gema Sánchez Cuevas.

Skriven av Gema Sánchez Cuevas

Senaste uppdateringen: 18 december, 2022

Livet är inte alltid lätt. Det är faktiskt nästan aldrig enkelt, åtminstone är det så det känns. Saken är den att vi döljer det mesta av vårt lidande från andra människor. Endast vi känner till den exakta platsen för vårt sår och hur sårbart det gör oss. Endast vi kan läka det genom att plocka upp skärvorna och bli starkare. Mod och lidande går hand i hand.

Att genomleva en upplevelse som bryter oss samman är en av de svåraste sakerna vi kan ställas inför, men det är även en möjlighet. Den ger oss chansen att ta ett steg tillbaka, utvärdera hur vi förstår världen och med tid återuppbygga oss själva. Frågan är hur vi gör.

Vikten av mod och lidande

Ingen går säker för lidandet. Det är den märkliga gästen som stör våra liv då och då, utan förvarning eller inbjudan. Och även om vi vanligtvis försöker fly eller gömma oss från det och låtsas att det inte är där, kan vi inte hindra det från att påverka oss.

Det utövar sin makt även från den mörkaste av källare vi bannlyst det till. Vi kanske inte ens märker av dess inflytande på grund av att mörkret gör det svårt att förutse eller tyda dess rörelser.

Vissa personer döljer sina negativa känslor med falska leenden. Andra personer fyller sina dagar med aktiviteter så att de inte ska ha tid över att tänka för mycket. Andra ljuger för sig själva för att försöka sätta plåster på sitt obehag. Alla har vi gjort något liknande, oavsett om det är sporadiskt eller en vana.

Problemet är att oavsett vilka typer av barriärer vi reser upp, kommer lidandet komma upp till ytan förr eller senare. Konsekvenserna kan vara fysisk eller emotionell smärta.

Lidande är en del av livet, vare sig vi gillar det eller inte. Faran uppstår när det blir tungt, utdraget och i så många former att det blir en livsstil. Det klär allt i dimma och gör det grått eller nästan svart. Vi måste lära oss att kombinera mod och lidande för att motverka detta.

Acceptera förluster och motgångar

Det mesta av lidandet vi känner (inte allt) utvecklas faktiskt ur en smärtsam upplevelse. Det är när vi inte kan sluta genomleva förlusten av något eller någon vi älskade. Vi accepterar inte förlusten.

Istället motsätter vi oss den och gör vårt bästa att förändra saker och ting. Men när vi gör det så får vi oss själva att lida utan att inse det. Detta lidande är smärta, men samtidigt är det en tillflyktsort från regnet som börjar mitt i vårt sörjande och dränker oss inpå bara kroppen med sorg.

En närståendes dödsfall, slutet på ett förhållande, en väns förräderi eller att få sparken är några exempel på förlust som orsakar smärta och lidande. Det känns som om något huggit oss rakt i hjärtat. Dessa är sår som aldrig kommer sluta blöda om vi inte tar hand om dem.

De kan bli till brustna bitar som är svåra att sätta tillbaka på plats.

En motståndskraftig gryning

Det må vara sant att vissa personer utvecklar åkommor eller verkliga problem som grundas i deras lidande, men det är inte vanligtvis vad som sker. Vissa kan till och med komma ut ur sina traumatiska upplevelser som starkare individer. Detta eftersom de insett att mod och lidande går hand i hand.

Dessa är upplevelser som åsamkar dem smärta, men även hjälper dem att växa. På ett eller annat sätt kan de dra nytta av upplevelsen.

En studie från Wortman och Silver bekräftar att det finns personer som motsätter sig livets slag med oväntad styrka. Anledningen är deras kapacitet för motståndskraft. Med motståndskraft kan de bibehålla balans och undvika att påverkas för mycket av trauma och smärta i det dagliga livet.

Detta leder till att vi är starkare än vi tror; att det finns en liten strimma av ljus även när vår styrka tar slut. Den belyser vår väg så att vi kan plocka upp de trasiga bitarna och sätta ihop oss själva igen.

Detta är motståndskraftens gryning. Det är just det ögonblick när våra sorger och vikten av vårt lidande ger vika för den läkande kraften hos vår styrka. Den låter oss kämpa emot och återskapa oss själva.

Res dig upp igen

Istället för att ignorera vad vi känner bör vi acceptera det som en livsläxa och genomgå den med öppna ögon – genom att kombinera mod och lidande. Det kanske tar lite tid att vänja sig, precis som att se i mörkret.

Men när livet slår ned och nästan bryter oss, är det förmågan att känna oss starka som hjälper oss att resa oss upp. Med den kan vi sätta ihop vår identitet igen och plocka upp de trasiga bitarna, en efter en.

Det är motståndskraft – en av de vackraste förmågorna och något som de borde lära oss i skolan. Att lära sig att läka våra sår, behandla dem med kärlek och lära oss den bästa lärdomen vi kan från dem. Men hur gör man?

Att plocka upp bitarna för att återuppbygga sig själv

Som vi sett är det möjligt att blomma efter en storm, men inte lätt. Det är en komplex, dynamisk process som enligt psykiatrikern Boris Cirulnik inte bara antyder personlig utvärdering, utan även processen av att strukturera en persons egen livshistoria.

Det finns vissa faktorer som vi kan utveckla för att maximera utvecklingen av vår motståndskraft och hjälpa oss plocka upp de trasiga bitarna:

• Självsäkerhet och vår förmåga att hantera konfrontationer.
• Att acceptera våra känslor.
• Att ha ett betydelsefullt syfte i livet.
• Närvaron av ett bra stödnätverk.
• Att tro att vi kan lära oss av negativa upplevelser såväl som positiva.

Vidare påpekar Calhoun och Tedeschi – två av de författare som utfört forskning om posttraumatisk tillväxt – att lidande och smärta förändrar oss inte bara på individnivå, utan även i våra relationer och i vår dagliga filosofi.

Kombinera mod och lidande

Att konfrontera smärtsamma upplevelser är läskigt, men att fly från dem förlänger bara vårt lidande. Att undvika det får det att mutera på ett farligt sätt. Sann tapperhet är att vara tapper trots rädsla – att anamma både mod och lidande – för att gå framåt samtidigt som vår kropp skakar och faller i bitar inombords.

I livet behöver vi tid att bearbeta våra upplevelser och vara ensamma med vårt lidande. I dessa ensamma stunder kan vi förstå det. Vi lär oss att det viktiga är att fortsätta gå, oavsett om det är med små eller stora steg.

Den starkaste personen är inte den som aldrig faller, utan den som kan resa sig upp och fortsätta gå med starkare steg.