Multitasking – en fara för vår hjärna

Multitasking, eller att göra flera saker samtidigt, är inte en god vana för vår hjärna. Även om vi ofta tror att det är något positivt, är det inte nödvändigtvis produktivt att se på TV medan vi använder mobilen och talar till vår partner på samma gång. Det hindrar oss från att fokusera och reflekterar en förlust av kognitiv och relationell effektivitet (så pass att sociala nätverk har gått från att vara sociala nätverk till att bli asociala nätverk).

I vår stressiga värld har nuet blivit en plats som glöms av vårt medvetna. Vi uppmuntrar distraktion och vänjer hjärnan vid att byta sysslor konsekvent. Detta påverkar även uttrycket och kontrollen av våra känslor.

Tänk dig en man som promenerar och stannar mitt på ett övergångsställe för att tänka på diskussionsämnena som behandlades under gårdagens middag med svärföräldrarna. Vi håller nog alla med om att detta inte är en bra plats att koppla bort på.

Du kanske tycker att detta exempel är överdrivet. Okej, så låt oss istället föreställa oss en person som älskar musik eller ett radioprogram. Han har gjort det till en vana att gå längs med gatan med hörlurar i ett område med mycket trafik. Han löper inte samma risk som vår tänkare, men hans beteende är inte heller rekommenderat.

Multitasking – nuet á la carte

Vår musikälskare är kanske i nuet eftersom han lyssnar på något som spelas i det ögonblicket. Men om du tänker på det så är det en typ av pseudo-nu eftersom situationen han befinner sig i inte är naturlig.

Ur denna synvinkel är teknologin vi skapat en av de största bovarna. Den har avsevärt ökat tiden vi spenderar i denna nya dimension: multitasking.

Vi har enheter som låter oss ta med oss filmer och musik var som helst. Vi har blivit förvandlade till tidsoptimerare som till varje pris försöker fylla varje stund med något vi gillar.

Det är inte det att vi lever utanför nuet på grund av vår oro för framtiden eller melankoli för det förflutna; det är för att det finns fler och fler lager för att nå verkligheten.

Verkligheten är ett slöseri med tid

Om vi går till gymmet är det inte ovanligt att se en allt vanligare karaktär: personen med hörlurar som tränar med en elektronisk bok på löpbandets skärm.

Det är väldigt svårt för oss att endast fokusera på en sak eller vara helt absorberade av vad vi gör. Vi blir invaderade av en känsla att vi slösar tid, att vi har tomma kanaler som skulle kunna vara upptagna med hjälpsam eller nöjsam information.

Vi kanske tar en promenad med vår partner och känner att det vi ser är fullt av tomhet. Det är inte något vi tänker på, utan något som automatiseras inom oss. Utan att inse det kan vi faktiskt ta fram vår telefon och kolla de senaste uppdateringarna på diverse sociala nätverk eller svara på SMS.

Allt detta gör vi utan känslan av att vi har slutat lyssna eftersom vi helt enkelt sysselsatte ett annat sinne som var tillgängligt. Problemet här är att vi endast har en hjärna att förlita oss på, och den är inte direkt bra på multitasking.

Så utan att mena det utför vi faktiskt inte två uppgifter samtidigt. Faktum är att vi går från den ena till den andra väldigt snabbt. Ungefär som när vi springer till köket då och då för att kolla skinkan i ugnen.

Den behandlar de två sysslorna som oljudet från tvättmaskinen eller bussen som kan nå nästa station på ett ögonblick. Allt beror på de selektiva förändringar som sker, och inte på vad som faktiskt inträffar.

Vi har lämnat tålamodet bakom oss

Varför lämnar vi aktivt vår verklighet? Varför kan vi inte sätta en marginal så att vi presenteras med något intressant? Och varför känner vi att vi ödslar vår tid om vi inte ägnar oss åt multitasking?

För att vi har förlorat vårt tålamod. Vi har förlorat tålamodet att lyssna eftersom det vår vän säger är så tråkigt att vi letar efter något i fickan som är roligare.

För detta alternativ är nämligen enklare för oss än att ta oss in i konversationen och göra den mer intressant. För vad vi hör i stunden är monotont, och vi har inkluderat ett tekniskt utlopp i vårt utbud av beteenden som ett enkelt sätt att komma bort från det.

Kanske blir våra liv mer hektiska för varje dag som går, men vi får även allt sämre tålamod när det kommer till att tolerera att behöva stanna upp för en sekund. Det är som om stimulanser som inte är naturligt stressiga har blivit infekterade av sådana som är det. Som om vi blir stressade av att lägga oss en stund eller lyssna på en god vän. Låt oss därför reflektera: vill vi verkligen detta?