Rädd och förvirrad, men levande

· 19 december, 2016

Majoriteten av sakerna vi förlorar, förlorar vi för att vi är rädda för förlust. När vi blickar tillbaka inser vi ibland att stadierna av våra liv där allt var fridfullt och kontrollerat var de minst minnesvärda. Vi ser att de delar av livet som vi spenderade utan kontroll, förvirrade, instabila och i konstant förändring är de som är fulla av känsla, och att det är därför vi minns dem så tydligt. Dessa svåra tider var tider när vi verkligen kände oss levande.

Det verkar som att man i livet kan spendera åratal utan att leva komplett, varpå livet koncentreras i ett enda ögonblick. Det är som att alla dina drömmar, din längtan, dina passioner och aspirationer blir koncentrerade i all sin helhet och ärlighet, på bara en sekund.

Stunderna av våra liv som känns kaotiska är de när vi sätts på prov. Dessa stunder tar fram det bästa, och värsta, ur vår sanna essens. Och även vad de än kan innehålla, för varje person är en oändlig uppsättning tester och lärdomar som kan skapa en viss känsla av mening när vi genomgått dem.

Tidigare rådde hjärtekrossande förvirring, och nu saknar jag det

Det har funnits så många stunder när jag svurit åt motgångarna jag genomgått. Men nu, när allt känns långsamt och oföränderligt, inser jag att det är berg-och-dalbanan av känslor jag upplevde i det förflutna som tar mig tillbaka till verklighet och hopp i nuet.

Det är hoppet om att jag en dag kommer känna spänningen av mina känslor igen. Det är hoppet om att komma tillbaka till verkligheten, om att allt kommer förändras och att jag själv också kommer förändras. Inte till det bättre eller sämre, utan bara till något annat. Vad som redan skett har skett, och vi bör aldrig försöka återuppleva det, utan istället leva livet till fullo och omfamna all dess mångfald.

”Vi är resultatet av summan av stunderna i våra liv.”

-Before Sunset-

Båt på kanal

Det är inte bra att känna ständig nostalgi för något som förblir i det förflutna. Det är dock fantastiskt att ha många olika kapitel i livet som du kan känna nostalgi för. Det är ett tecken på att du har upplevt saker som är värda att upplevas, och att din resa genom livet är logisk.

Men samtidigt är det normalt att känna sig pressad eller rädd när det kommer till att tänka på framtiden. Det finns ett oändligt antal frågor som vi ställer till oss själva: Har jag samma dröm som alltid? Kommer jag vara lika stark i framtiden som jag var i det förflutna? Är det som väntar mig bättre eller sämre än vad som händer med mig nu? Ibland svarar vi med tystnad, utan att veta vad vi ska säga till oss själva.

Jag vill att det ska fortsätta vara värt det, jag vill fortsätta känna mig levande

Otvivelaktigt vill vi att allt nytt i våra liv ska vara spännande och fullt av hopp, samt att det ska göra oss levande. Med tanke på våra tidigare upplevelser kan vi komma till insikten att varje nytt stadium verkar födas ur en stillastående stund, och i dessa stunder kan inget förutses. Vi kan ta vårt liv i nya riktningar. Detta betyder nya utmaningar, vilket aldrig bör göra att vi känner oss letargiska, utan snarare väcka vår nyfikenhet.

Om vi insisterar på att återuppleva nostalgin som flödar in i oss då och då, kommer vi falla in i obönhörlig desillusion och besvikelse. Vad som var nytt är inte längre nytt. Vad som en gång i tiden gav oss energi verkar nu som ett gammalt och färglöst landskap. Därför kan man säga att personer som inte tar risker inte kommer vinna, och att vi ibland måste ta risker. Vi måste ta risker för att känna oss levande och förhindra att vi känner oss fångna i våra egna liv.

”Med tre ord kan jag summera allt jag lärt mig om livet: det kommer fortsätta.”

-Robert Frost-

Det är inte alltid lätt att fortsätta framåt om vägen inte får dig att känna dig levande eller väcker nyfikenhet. Det är inte lätt när allt verkar som en tråkig kopia av allt du redan upplevt. Det är inte lätt när du ser bekvämlighet i ett alternativ, medan det andra är fullt av tvivel och farhågor.

Så eftersom det inte alltid är lätt att välja väg så har jag beslutat mig för en lösning som aldrig svikit mig. Den handlar om att följa min instinkt och fördjupa mig i vad som är instabilt men meningsfullt. Endast på det sättet kan jag lösa upp mina känslor av nostalgi och verkligen känna mig levande och uppskatta mitt liv igen.

Jag ska inte vara rädd för något; den största rädslan är att allt förblir detsamma

Här kan vi applicera en av de stora slutsatserna jag har dragit från allt jag genomlevt. Du kan endast lära dig från vad du kan konfrontera. Om du kan konfrontera rädsla för förlust kommer du kunna förhindra att du förlorar och missar saker.

”Kärlek bannlyser rädsla, och i sin tur bannlyser rädsla kärlek. Och rädsla bannlyser inte bara kärlek. Det bannlyser även intelligens, vänlighet och alla tankar på skönhet och sanning. Det enda som finns kvar är stum desperation. I slutänden kommer rädsla fördriva själva mänskligheten från människan.”

-Aldous Huxley-

Kvinna med ballonger

Det betyder inte att du ska vara en vandrande, vilsen själ utan mål eller drömmar att sikta på. Det betyder att du ibland ska förlora dig själv för att återupptäcka dig själv och din själ. Det betyder inte att du ska välja en eller annan väg, utan snarare välja på ett specifikt sätt. Öppna dina ögon för att se och dina öron för att höra. Du vet aldrig när världen kommer byta ton.

Var våghalsig. Gör en vadslagning där lite talar för vinst. Att vadslå i livet betyder att man ibland ger utan att ha någon aning om vad man kommer få. Att återupptäcka sin väg i livet innebär att tolerera osäkerhet. Det är att vandra med sina rädslor och det förflutnas spöken såväl som nostalgi. Det innebär att veta hur man konfronterar dessa saker och allt annat man stöter på, med ett barns oskuldsfullhet.

Att känna sig levande igen är att känna rädsla och förvirring, men det är alltid värt det. För det är därför vi är här. Vi är här för att leva livet innan det passerar oss förbi utan att vi inser det.