Ett samhälle med högt kolesterol och en låg själ

Vi är ett samhälle där lidande fortfarande är ett tyst stigma. Vi tar piller för livets smärtor, vi behandlar vårt höga kolesterol och har en låg själ. Folk frågar oss samtidigt hur vi mår, som om depression bara var som en vanlig förkylning, eller en infektion som kan botas med antibiotika. Läkarna säger att de inte klarar av det – att de varje dag behandlar ofantligt många personer med tecken på depression eller någon form av ångest.

Lidandet fastnar på kroppen och på sinnet, det påverkar vår rygg, våra ben och ger oss en låg själ. Vår mage svider och vårt bröst dras ihop. Lakanen lindar sig runt om oss, som en bläckfisk som vill att vi ska stanna där, bortkopplade från världen, från ljuset och från livets konversationer.

WHO varnar oss att depression under de nästa 20 åren kommer bli det största hälsoproblemet i västvärlden, och för att stoppa denna utveckling så behöver vi inte bara redskap och välutbildade personer. Vi behöver medvetenhet och känslighet. Vi behöver komma ihåg att ingen av oss är immun mot att lida av psykiska besvär. Vidare kan vi inte trivialisera lidandet och en låg själ. Vi bör försöka förstå och hantera det och framförallt motverka sjukdomar som depression.

Depression och en låg själ som stigma och personligt misslyckande

Marcus är 49 år gammal och sjukvårdsbiträde. Två dagar har gått sedan han fick diagnosen depression. Innan han bad om ett möte med specialisten hade han redan känt depressionens skugga närma sig, kanske för att han kände igen liknande symptom som de hans mor upplevde då hon stängde in sig i sitt sovrum. Detta var en tid som hade en fasansfull påverkan på hans barndom.

Nu är det hans “tur” och även om han har blivit tillsagd att ta ledigt från jobbet så vägrar Marcus att göra det. Han är rädd för att säga till sina medarbetare (läkare och sjuksköterskor) vad som är fel med honom för han skäms för det. För honom är depression som ett personligt misslyckande, en svaghet. När han även minns hur det var för hans mor så blir han invaderad av tankar som bryter ner honom. Hans mor var en kvinna som aldrig gick till läkaren och som spenderade den största delen av sitt liv på det emotionella hjulet med konstanta upp- och nedgångar.

Marcus har gått till psykologen och säger till sig själv att han gör rätt sak. Medicinen kommer hjälpa honom. För honom är det bara ännu en sjukdom som man måste behandla, som hypertoni, högt kolesterol eller hypotyreos. Men vår vän har fel, för även om pillren kan hjälpa så är de inte tillräckliga. Faktum är att depression, som många andra psykologiska problem, behöver tre andra element: psykoterapi, en livsplan och socialt stöd.

Vi är vana vid att höra att lidandet är en del av livet. Att en smärtsam upplevelse ibland hjälper oss att bli starkare och att växa. Men vi har inte tänkt på att det finns en annan typ av lidande. Det tar över oss utan märkbar anledning, utan detonator. Som en kall vind som släcker vårt humör, vår lust och vår energi. Allt detta resulterar sedan i att vi får en låg själ.

Livets lidande är århundradets virus. Det kan inte ses, kan inte röras men orsakar stor förödelse. En instruktionsmanual ger därefter namn åt det som händer oss och vi får ännu en etikett. Till slut är det många läkare som begår misstag med sin vetenskapliga modell. De glömmer att varje patients depression är unik, med sina egna kliniska attribut, egen personliga historia och att samma strategi inte alltid fungerar för alla.

Å andra sidan stöter vi på ännu ett problem när vi hanterar depression och det är att det i många länder inte finns tillräckliga protokoll för att hantera det. Primärvården ger oftast en diagnos och skriver ut medicin. Om det inte förekommer någon förbättring blir patienten skickad till den psykiatriska vården. Allt detta visar än en gång att psykiska problem inte tas på allvar, även om bevisen finns där: 1 av 5 personer kommer uppleva depression någon gång i livet.

Utöver det medicinska systemets tillvägagångssätt vid denna typ av sjukdomar har vi även det sociala stigmat vi tog upp ovan.

Det finns dock tyvärr som vi kan se en stor brist på kunskap, där vissa sjukdomar är synonyma med att vara galen, svag eller att man har en defekt som man måste dölja. Det är därför dags att återbalansera och reflektera över de där andra tillstånden där det inte finns en modell som fixar allt och där vanliga medicinska medel inte hjälper.

Låt oss inte undervärdera lidandet och låt oss lära oss att förstå det, vara aktiva och hjälpsamma.