Sökaren och verklig existens

22 januari, 2016 i Kuriosa 0 Delat
Sökaren

Idag vill jag bjuda in dig att ta del av den vackra sagan ”Sökaren” av Jorge Bucay, där han bjuder in oss att reflektera över hur man lever ett rikt liv.

Detta är historien om en person vi kan kalla sökaren. Ha i åtanke att sökaren är någon som utforskar och vars syfte är att upptäcka ”något”. Den handlar inte nödvändigtvis om någon som ”finner” något.

Den handlar heller inte om en person som vet eller är medveten om vad han söker efter. Vi talar helt enkelt om de personer vars liv är ett vackert sökande.

Att lära sig att leva och känna varje ögonblick av vår vitala tid är vad som utgör verklig existens.
Dela

Historien börjar under en vanlig dag när sökaren kände att han borde gå mot staden Kammir. Han lärde sig att noga uppmärksamma de känslor som kom från en okänd plats inom honom, så han lämnade allt bakom sig och begav sig iväg.

Bäck

Efter att ha gått i två dagar längs dammiga stigar kunde han urskilja Kammir i fjärran. Strax innan han nådde staden fångade en kulle till höger om vägen hans uppmärksamhet. Den var täckt i vacker grönska och hade många träd, fåglar och ljuvliga blommor.

Den var helt omringad av ett litet polerat trästängsel. En bronsgrind lockade på honom att komma in. Plötsligt verkade han glömma staden och föll för frestelsen av att vila en stund på denna plats.

Sökaren korsade gränsen och började långsamt gå längs de vita stenar som slumpmässigt strötts ut bland träden. Han lät sina ögon vandra, likt de hos en sann sökare. Kanske var det så han upptäckte en inskription på en av stenarna: ”Abedul Tare, levde 8 år, 6 månader, 2 veckor och 3 dagar.”

”Sött är det för en man i hans smärtsamma sorg,
när de ihållande plågorna skrämmer honom,
att hånande kunna säga till den eländiga jorden:
‘Detta är mitt hem’, medan han pekar mot skyn.”

Hector Gaitan

Han blev lite överväldigad när han upptäckte att stenen inte var vilken sten som helst. Det var en gravsten. Hans hjärta värkte med tanken på att ett barn av sådan låg ålder låg begravt där.

Han såg sig omkring och upptäckte att stenen bredvid den också hade en inskription. Han lutade sig närmre för att läsa, och den löd: ”Llamar Kalib, levde 5 år, 8 månader och 3 veckor.”

Sökaren kände sig förfärligt chockad. Denna vackra plats var en gravplats, och varje sten var en gravsten. De hade alla liknande inskriptioner: ett namn och den avlidnes exakta livstid.

Men vad som fyllde honom med fasa var uppenbarelsen att den som hade levt längst bara blivit strax över elva år gammal. Överväldigad av förfärlig sorg satte han sig ned och började gråta.

Kilimanjaro

Gravplatsens skötare promenerade förbi och gick fram till mannen. Han såg på ett tag i tystnad, och frågade sedan om han grät över en släkting.

– ”Inte en släkting”, sade sökaren. ”Vad är det för fel på denna stad? Vad är så förfärligt i denna stad? Varför finns det så många döda barn på en plats? Vad är det för förfärlig förbannelse över dessa personer som tvingat dem att bygga en gravplats fylld av barn?”

Den gamle mannen log och svarade:

– ”Lugna ner dig. Det finns ingen förbannelse. Vi har en gammal sed här. Jag ska berätta för dig. När ett barn fyller 15 ger föräldrarna bort en anteckningsbok, så som den som hänger runt min hals. Det är vår tradition att vi från och med den punkten öppnar anteckningsboken varje gång vi verkligen njuter av något, och skriver ner vad vi njöt av på vänster sida och hur länge det varade på höger.

Träffade du din flickvän och förälskade dig i henne? Hur länge varade den enorma passionen och glädjen av att lära känna henne? Och upprymdheten över er första kyss, hur länge höll den i sig? Graviditeten och födseln av ert första barn? Och din mest efterlängtade resa? Och att återförenas med en bror som varit i ett främmande land? Hur länge höll njutningen från dessa situationer i sig? Timmar? Dagar?

På just detta sätt skriver vi ner varje ögonblick i våra anteckningsböcker. När någon dör är det vår sed att öppna dennes anteckningsbok och summera tiden av personens njutbara stunder för att skriva ner den på dennes gravsten. För detta är, för oss, den tid de verkligen levde.”

MER FÖR DIG