Thomas Quick – den svenske Hannibal Lecter

Thomas Quick har jämförts med Hannibal Lecter eftersom han, bland mycket annat, erkände kannibalism. Det mest fantastiska med hans berättelse är dock hur den slutar.

Sanningen överträffar dikten oftare än vad vi förväntar oss. Många sanna historier överraskar och fascinerar oss. Av någon anledning känner människor sig särskilt intresserade av berättelser om seriemördare, som bland annat om den svenske Hannibal Lecter. Om de som har begått de mest avskyvärda brotten vi kan tänka oss.

Thomas Quick blev känd som mördare och kannibal, så internationellt kallade vissa honom den svenske Hannibal Lecter. Bakgrunden till denna berättelse avslöjar dock något som är mer gåtfullt och spännande än de brott som begåtts.

Den svenske Hannibal Lecter: Hans tidiga år

Historien om Thomas Quick består av tre delar. För det första heter mannen Sture Ragnar Bergwall, och är en man född i Sverige 1950 i en syskonskara på sex.

Hans barndomsår är något svåra att klarlägga på grund av oegentligheter mellan mellan Thomas tidigare berättelser, och de som kommer från hans syskon eller andra tidigare kontakter. Under hans psykoterapibehandlingarna på 1990-talet berättade han att han blivit sexuellt utnyttjad av sin far och utstått sträng behandling av modern. Han talade också om sitt syskon Simon som han såg födas, bli dödat och begravet. Dessa uppgifter har han dock vid senare tillfälle återtagit.

Dumdristigt beteende

1991, när Sture Ragnar Bergwall var 41 år gammal, gick han in på en bank klädd som jultomten och försökte råna den. Allt han hade var en kniv, men han var desperat efter pengar för att köpa droger. Han lyckades inte. Polisen grep honom och tog honom till häktet.

Under utredningen angav Bergwall att hans bästa vän vid den tiden var med vid brottet, som då också blev fängslad. På grund av detta vände nästan alla han kände honom ryggen, och Bergwall blev lämnad nära helt ensam i världen. Han begärde också att få bli förflyttad till till en rättspsykiatrisk anläggning. Fängelsestyrelsen biföll hans begäran.

Varför gjorde han detta? Det verkar som om han trodde att det skulle vara lättare att få tag på de psykoaktiva drogerna han normalt använde där. På sjukhuset träffade han så en grupp psykologer ledda av Margit Norell, en berömd psykoterapeut som studerade det kriminella sinnet.

Thomas Quick, en ny karaktär

När Bergwall togs in på den psykiatriska kliniken började han skriva den andra halvan av sin berättelse. Plötsligt började han prata om alla brott han begått. Han sa att han inte kommit ihåg dem förrän han kom till sjukhuset och började psykoterapi. Och det här var i en tid då “förtryckta minnen” tacksamt togs emot.

Bergwall hävdade att han hade begått sitt första mord vid 14 års ålder och att offret var en ung man vid namn Thomas Blomgren. Han sa att efter det började han kalla sig Thomas, i hyllning till den person han hade våldtagit och dödat. Senare började han använda efternamnet Quick, som var hans mors flicknamn. Således föddes Thomas Quick.

Han erkände totalt 38 mord. Många av dem omfattade våldtäkter, styckningar, stympningar och kannibalism. Psykiatrikerna var förskräckta och fascinerade av hans berättelse. Han var den perfekta prototypen för en seriemördare och en möjlighet att främja deras forskning.

Så blev han känd som “Den svenske Hannibal Lecter”

När pressen fick kännedom om berättelsen svalde de den med hull och hår. Tidningar skrev spaltmeter om Quick och hans brott. Ingen kunde förstå hur en sådan ond man kunnat gå obemärkt förbi under så många år. Även människor utanför Sverige blev förskräckta och började kalla honom den svenske Hannibal Lecter, efter den manliga protagonisten i När lammen tystnar.

Thomas Quick var frispråkig med alla detaljerna runt sina brott. Polisen engagerade sig och Quick samarbetade genom att delge uppgifter om var han begravt sina offer. När polisen kom till platserna hittade de dock inget. De började misstänka att Bergwall lekte med dem.

Under rättegången som följde talade Thomas Quick om en flicka som han mördat 1988. Han sa att han knäckt hennes skalle med en sten och berättade för polisen var mordet hade ägt rum. När polisen letade efter platsen hittade de en bit ben. Slutligen hade de sin bevisning. Domstolen fann Quick skyldig till detta och sju andra brott.

Ett oväntat slut

Den sista delen av denna berättelse är den mest intressanta och överraskande. Det hela började när journalisterna Hannes Rastam och Jenny Kuttim började undersöka ärendet. Det fanns många lösa trådar. Många av elementen i berättelsen verkade inte passa in i det Quick delgett. Inte bara det, utan dessutom förnekade föräldrarna till ett av offren att Quick var skyldig till att ha dödat deras son, eftersom de under en tid tillbaka hade identifierat en annan misstänkt.

Samma sak gällde några av de andra förmodade morden. Det fanns stora hål vilket gjorde att Quick berättelse inte verkade stämma, Journalisterna fortsatte att gräva och kom fram till en chockerande slutsats: absolut inget av bevisningen kunde misstänkliggöra Quick. Den berömda benbiten som polisen hittat var bara en bit av trä och plast.

Journalisterna besökte Thomas Quick vid flera tillfällen för att få honom att berätta sanningen. Han erkände så småningom att han hittat på hela historien. Han hade lurat psykiatrikerna och polisen för att få uppmärksamhet, privilegier och receptbelagda läkemedel. Fallet är ett av de största och mest uppmärksammade misstag som den svenska samhällsapparaten någonsin har gjort. Quick blev så småningom befriad från samtliga anklagelser.

Detta är ett sådant fall där sanningen är så otrolig att den bara ber om att bli till en film. Dokumentärfilmen Confessions of Thomas Quick släpptes 2015 och fick blandade recensioner. Oavsett om man anser att detta är en intressant film eller inte, kan man bli förbluffad över att en person skulle vilja erkänna sig skyldig till denna typ av avskyvärda brott.