Under mina värsta stunder var jag ensam

Under mina värsta stunder var jag ensam. Det kändes som att hela världen hade vänt ryggen mot mig, eller åtminstone att personerna omkring mig hade det. Under de goda tiderna var det alltid enkelt att finna vänskap, men ingen älskar att vara med dig under de svåra tiderna. För att runda av mina sorger mottog jag kritik, nedtryckningar och en kyla som frös min kropp. Jag kände mig ledsen, väldigt ledsen.

Detta hände under mina värsta stunder

Jag slutade tro på mänskliga varelser. Jag gömde mig som en liten snigel gömmer sig i sitt skal i väntan på att solen skulle komma fram, men det gjorde den aldrig. Ville inte tala med någon, ville inte svara i telefonen, varje konversation blev i slutänden lika tom och hjärtlös.

Trots allt detta ansträngde jag mig för att se saker annorlunda. Jag började skjuta alla dessa personer åt sidan. Alla de stora möten som gjorde att jag kände mig ännu ledsnare och mer ensam. För det finns inget mer hjärtskärande än att befinna sig i vad andra anser vara ett paradis, men som för dig är mer ödsligt än en öken.

Sedan började jag bredda mina horisonter. Jag lutade mig på personerna som med sina små gester gjorde att jag mådde bra: ett vänligt ord, en kram, en tydlig, ärlig blick. Det var då jag började se saker på ett annat sätt. Kanske började snigeln se solens strålar inifrån sitt lilla skal.

Kanske är verkligheten att vi alla är ensamma i livet och därför måste välkomna detta på ett realistiskt sätt. Ingen kan komma till vårt försvar hela tiden. Vi har alla våra egna problem och förpliktelser, men alla små gester kan vara till enorm hjälp när vi genomgår dåliga tider.

Som tur är finns det alltid personer med den speciella förmågan att trösta dig. När du minst anar det dyker de upp som en välbehövlig, frisk fläkt som får dig att flyga högt med endast enstaka ord. Och det är så enkelt att vi aldrig bör glömma dessa små gester mot andra. Gester är vad som får oss att växa som människor.

Vikten av medmänsklighet

För det sorgligaste som kan drabba oss är att vi förlorar vår mänsklighet. Något som är så enkelt att glömma i ett samhälle där de regerande värderingarna inte är vänlighet, altruism och respekt. Ett samhälle där “jag är viktigare”, “jag, jag, jag” och “jag kan inte ge dig ett leende, jag är upptagen” istället regerar.

Denna kyla och brist på mänsklighet tar oss ingenstans. Kanske för att det i talesättet “behandla andra som du själv vill bli behandlad” finns en stor lärdom som vi ofta inte kommer ihåg.

Det är därför vi bör se på varandra ibland och tänka “alla behöver vi alla”. Så varför börjar jag inte med mig själv och erbjuder några välmenande ord istället för dolkar som skär rakt in i hjärta och själ? Varför spelar vi inte alla vår lilla roll och bygger något stort?

(Tillägnat alla de personer som känner igen sig i dessa ord under svåra tider. Tillägnat alla de personer som har slutat tro på världen de lever i. Liksom alla de personer som finner sig själva invaderade av förtvivlan i en värld som tenderar att avhumanisera.)