Är Grease relevant i dagens värld?
Folk talar mycket om forna låtar, filmer och böcker som ur dagens synvinkel inte längre är lika oskyldiga eller politiskt korrekta. Vad bör vi göra i dessa fall? Slutar vi lyssna på de låtar som långsamt blivit en del av våra liv. Bojkottar vi favoritfilmer som Grease?
Dagens samhälle ger inte vika en tum för rasistiska, homofobiska eller sexistiska filmer. Men om vi avfärdar gamla filmer så förlorar vi en del av vår historia och kultur. Efter att tänkt på saken beslutade jag mig för att titta på en av mina gamla favoritfilmer: den romantiska musikalfilmen Grease av R. Kleiser.
Grease etablerade en hel hope trender: folk kopierade skådespelarnas utstyrslar och frisyrer, och sjöng deras låtar. Det är inte många filmer som haft så stor påverkan och som haft ett bästsäljande soundtrack.
Efter att ha sett den igen överraskades jag över att trots att många år förflutit, kom jag ihåg det mesta av dialogen och texterna till låtarna. Men det var även överraskande att kärlekshistorien inte längre kändes attraktiv eller övertygande. Kanske måste jag bara återgå till sammanhanget och tiden då den släpptes för att njuta av den.
Filmer blir, precis som konst rent generellt, granskade enligt standarder som förändras över tid. Grease var en stor framgång på sin tid och har varit så sedan dess. Men om en film som denna skulle släppas idag så skulle de inte fått samma genomslagskraft och skulle säkerligen ha varit kontroversiell.
Grease är tiden, är platsen, är rörelsen. Grease är hur vi känner.
Grease: smak kontra kvalitet
Det hade varit länge sedan jag såg filmen, även om jag praktiskt taget kom ihåg allt. Jag mindes inte att den hade så pass låg kvalitet. Kostymerna och miljöerna avger nostalgiska kärleksvibbar: Grease var redan gammaldags på sin tid. Men om vi talar om handlingen, karaktärerna och kvaliteten rent generellt så lämnar de mycket att önska.
Storyn skulle inte kunnat vara simplare: två tonåringar förälskar sig på sommarlovet. Båda vet att när sommaren väl är över så kommer de inte se varandra igen. Men Amor gör sitt jobb väl, och därför bara råkar de gå på samma skola.
När de träffas för första gången efter sommaren tar Danny fram sin mörka sida, Sandy blir besviken och allt annat börjar nystas upp. Jag tror inte det är nödvändigt att förklara handlingen mycket mer eftersom det är en klassiker. Ur min synvinkel är dialogen otroligt fjantig genom hela filmen.
De flesta av skådespelarna var över 20 år gamla, och det märks, så trovärdighet är inte direkt filmens trumfkort. Flickorna klär sig i rosa, pojkarna i svart… är det en slump? Jag tror inte det. Klyftan mellan könen är väldefinierad; allt som krävs är att man lyssnar på låten Summer Nights för att inse syftet: flickorna är romantiska och ytliga, medan pojkarna bara tänker på sex.
Grease vill vara en rolig, oskyldig film – den ville inte kränka något, utan justerade sig bara efter vad folk gillade på den tiden. Vad som en gång var acceptabelt kan ibland bli kränkande och kontroversiellt, och denna film är inget undantag. Men även om den är utdaterad så är den fortfarande underhållande.
Ett tidlöst soundtrack
En av Greases starka egenskaper är utan tvekan dess soundtrack. De oförglömliga låtarna har spelats på dansgolv över hela världen. Jag vågar nog påstå att utan dem så hade Grease aldrig blivit lika framgångsrik.
Jag vill även betona skådespelarnas arbete, kemin mellan karaktärerna och givetvis John Travoltas dans. Trallvänliga, glada låtar, färggranna kulisser, gammaldags kostymer och romans – framgången var garanterad.
Låttexterna
Men Grease behöver sin musik för att täppa igen hålen i handlingen. Musik kan göra en simpel film till en förtrollande upplevelse. Men vad händer om vi lyssnar noggrant på texterna? Ur dagens synvinkel skulle de knappast vara okej.
Ett bra exempel på detta är låten Beauty School Dropout. Frenchys vakande ängel råder henne att stanna i skolan. Låten nämner olika jobb som kvinnor brukade göra på den tiden, såsom på frisersalonger. Den talar även om näskirurgi och sysslor i hemmet som att städa och sy.
Låten Grease Lightnin’ utspelar sig å andra sidan i en perfekt motorvärld, med bilar, mekaniker och “manliga” saker.
Bara There Are Worse Things I Could Do träffar rätt, men den talar vi om senare. Om du tänker på You’re the One That I Want och vad scenen handlar om kanske du undrar: vem skulle ändra hela sin essens och personlighet för kärleken?
Kanske ska man inte tänka för mycket, utan bara njuta av musiken.
Var Grease banbrytande?
Ja, det var den faktiskt, trots vad jag sagt hittills. Grease har många bra inslag och är extremt oskyldig och lättsam… Vad skulle du säga om jag sade att det såg mycket värre ut på 2000-talet? Kommer du inte ihåg High School Musical och Camp Rock?
Disney sålde dessa söta och tramsiga filmer genom att trycka upp reklam i ansiktet på oss. Många barn älskade dem, men huvudkaraktärerna höll knappt varandra i händerna och man var tvungen att se den andra filmen för att se dem pussa varandra.
Uppenbarligen klargjorde Disney att dess målgrupp vad barn, så de var tvungna att hålla det sött och oskyldigt. Men jag kan bara inte förlåta det… Till och med Snövit hade kyssar.
I Grease var den mest “sötade” karaktären Sandy, men alla andra karaktärer betedde sig som någorlunda normala tonåringar: fester, skoj, sex, alkohol, oviss framtid… Grease gick faktiskt så långt som att tala om preventivmedel och tonårsgraviditet.
Karaktärerna
När jag såg filen som barn såg jag Sandy som älskvärd och gullig. Rizzo – som axlar rollen som “bad girl” – verkade dock irriterande. Nu har dock min åsikt om dem båda drastiskt förändrats. Rizzo är numer en mycket mer intressant karaktär än jag tyckte tidigare.
Hon röker och kör bil; låt oss komma ihåg att detta var “manliga” saker på den tiden. Hon var självständig och villa ha lika roligt som killarna, och därför blir hon retad och kritiserad. I hennes låt There Are Worse Things I Could Do visar hon sina rädslor och osäkerheter för publiken. Man kan se att även hon är sårbar.
Trots att hennes personlighet likställs med de manliga karaktärernas så trycks hon ned mellan killarna ses som hjältar. Till och med männen dömer henne! Hon vågar bryta sig loss från modellen av femininitet, men dessvärre var samhället inte redo för det.
Men missförstå mig rätt, Grease förde fram vissa intressanta frågor i ljuset, och det fungerar fortfarande. Den menade inte att stå ut, utan ville bara underhålla. Efter att ha sett den igen kan jag ärligt talat säga att jag njöt av den; jag hade roligt och den har sina intressanta stunder.
Slutscenen med låten We Go Together är väldigt ungdomlig, glad och trallvänlig, och får en att vilja leva livet till fullo. Så fortsätt att njuta av denna och andra gamla filmer, och lär dig hur värderingar har förändrats över tid. Vi är trots allt ett samhälle i ständig utveckling.
