Avatar: The Way of Water - en vacker film om ekologism
James Cameron är utan tvekan filmvärldens Leonardo Da Vinci. Faktum är att få har fört teknisk innovation och berättelse till filmens värld på ett liknande sätt. Titlar som Alien, Terminator och Titanic är tydliga exempel. Vi kan inte heller bortse från det faktum att ingen har hanterat det fascinerande universum av vatten i alla dess former så bra. Avatar: The Way of Water är verkligen inget undantag, och nedan ska vi kika närmare på handlingen i denna film.
År 1989 regisserade Cameron Avgrunden, en film där ett team dykare samarbetar med marinen för att hitta en sjunken atomubåt. Där, i havets djup, får de kontakt med en extraordinär ras av utomjordingar vars syfte är att rädda människosläktet från sig självt. Filmen kom med ett budskap och en idé som Cameron fortsatte forma i den första Avatar, 2009.
Faktum är att ett koncept som alltid har definierat James Camerons filmer är vikten av att förmedla miljömedvetenhet. Vissa stämplar honom som en sentimentalist, alltför predikande och till och med idealistisk. Men ingen kan förneka att han behärskar den svåra konsten att underhålla allmänheten och samtidigt förmedla ett viktigt budskap.
“The Sky People har skickat ett meddelande till oss… att de kan ta vad de vill. Att ingen kan stoppa dem. Tja, vi kommer att skicka ett meddelande till dem… att de inte kan ta vad de vill! Och att det här… det här är vårt land!”
-Jake Sully-
Avatar: The Way of Water, resan till Pandoras vattenvärld
Avatar: The Way of Water är den första filmen som James Cameron har regisserat på 13 år. Under denna period har produktioner med CGI (datorgenererade bilder) blivit en konstant. Av denna anledning undrade nog många om specialeffekternas store mästare skulle vara kapabel att överraska allmänheten genom att producera en uppföljare.
Det var han. Filmen markerar en milstolpe i utvecklingen av teknik för visuella effekter i vattenmiljön. Dess kassaframgångar har varit obestridliga och den vann en Oscar för Bästa specialeffekter. Men utöver dess fascinerande iscensättning har det inte funnits någon brist på kritiska röster och till och med några bojkottkampanjer.
Varför? Låt oss ta reda på det.
“Vår gammelmor tar inte parti, Jake. Hon skyddar bara livets balans.”
-Neytiri-
Den vanliga historien, men mer uppfriskande
Avatar: The Way of Water tar oss tillbaka till dess tidigare huvudperson, marinsoldaten Jake Sully. Kroppen som han tidigare styrde mentalt är nu hans enda fysiska kropp. Han lever lyckligt med sin partner Neytiri och uppfostrar deras barn, av vilka några är adopterade. Han är en Na’vi och en av de bästa upprorskrigarna i kampen mot kolonisatörerna.
Tyvärr varar harmonin inte länge i Pandoras idylliska värld när mänsklighetens koloniala uppdrag återupptas och undergräver freden. I sitt desperata försök att överleva måste Jake och hans familj lämna skogen för att ansluta sig till en annan klan. De är Na’vi av en ljusare blå färg med fenor som rider på bevingade ichthyosaurier. De är havets folk och introducerar Jakes familj till vattenvärlden.
På denna resa måste de också lära sig andra regler och sätt att knyta an till naturen. Till exempel etablerar de ett symbiotiskt förhållande med en extraordinär val, kallad Tulkum. Om Pandoras skogar tidigare verkade vara en oförglömlig sensorisk upplevelse, fördjupar vi oss i dessa överdådiga marina universum som tar oss, som betraktare, till en annan dimension. Vattnet är en annan sorts Eden där vi alla skulle älska att leva.
Pandora och kolonisatörerna fungerar som en spegel
I den här uppföljaren blir vi som tittare ännu mer fängslade av Pandora än i den första filmen. Den har självlysande skogar, sexbenta rovdjur, blommor, marina varelser och vackra rev. Filmen gör oss exalterade och ger oss gåshud. James Cameron vill dock också framkalla en obligatorisk medvetenhet hos betraktaren.
Faktum är att den här produktionen är en hyllning till den naturliga världen, till Moder Natur, som de i Pandora kallar Eywa. Mänskligheten är den sanna fienden till sig själv och till alla dess ekosystem. Na’vi visar hur de alltid hittar en anslutning till energin på sin planet för att återställa balans och harmoni. Dimensioner som vi som människor har brutit och kränkt.
Hittills har vi ännu inte koloniserat en planet av blå utomjordingar. Men kapplöpningen att hitta nya metaller utanför jorden är redan igång. Du behöver bara tänka på auktoriteter som Elon Musk, Jeff Bezos och Donald Trump som vid ett flertal tillfällen har talat om behovet av att bli kolonisera rymden.
“Na’vi säger att varje person föds två gånger. Den andra gången är när du förtjänar din plats bland folket, för alltid.”
-Jake Sully-
Miljöpolitik och filmbojkotter
Vi definierar ekologism som en uppsättning metoder som gör att vi kan ansluta till ett scenario eller ekosystem utan att förändra det, vilket säkerställer dess balans och bevarande över tid. Det är precis vad den här filmen belyser. James Cameron upphöjer dessutom ekologism till en sorts andlighet där han ser en planet som en gudom. En överlägsen varelse som välkomnar oss och ger oss liv.
När man ser Na’vi är det oundvikligt att tänka på alla de människor som, på grund av kolonialism och imperialism, fick se sin tillvaro ödeläggas. Deras kultur, levnadssätt och till och med deras länder plundrades för att radera allt som var heligt för dem, allt som var äkta och i harmoni med själva landet. Amerika, Afrika, Australien… Det finns faktiskt många Pandora i vår egen värld.
Men flera röster har kritiserat denna film. James Cameron har klandrats för sin omedvetna arrogans och för att återigen berätta historien om koloniseringen ur den vita mannens perspektiv.
Avatar: The Way of Water är en film med viktiga värderingar
Ingen kan förneka att Avatar: The Way of Water är ett tekniskt mästerverk. Med det sagt påminner filmen inte om de klassiska Marvel-produktionerna, där sensationsförmågan tenderar att dominera. Na’vi är avatarer. De fungerar som en spegel där vi ser reflektionen av vår egen mänsklighet. Utan tvekan är det något vi inte bör tappa ur sikte.
Förutom att återupprätta en anslutning till naturen och respekt för miljön, berättar den här filmen om kärlek och familj. Den talar också om ledarskap, människors förening och till och med kvinnors styrka. Ronal, den gravida stamledaren, och Neytiri är ännu ett exempel på Cameron-skapade karaktärer som, liksom löjtnant Ripley och Sarah Connor, är svåra att glömma.
Den här tre timmar långa filmen kan visa sig vara för lång för vissa. För andra blir det en resa som är över i ett nafs och gör att de vill återvända till Pandora igen. Som tur är är produktionen av den tredje uppföljaren redan igång.
