Clark L. Hull och deduktiv behaviorism-teori

Under 1900-talet föreslogs flera fantastiska inlärningsteorier. Clark L. Hull tog fram en av de mest detaljerade, baserad på vanans kraft.

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Skriven av Eva Maria Rodríguez

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Clark L. Hull (1884-1952) föreslog ett nytt sätt att förstå beteende. Hull ville etablera grundläggande principer inom beteendevetenskapen för att förklara både beteendet hos olika djurarter samt det individuella och sociala beteendet. Hans teori är känd som deduktiv behaviorism-teori.

Hulls teori var den mest detaljerade och komplexa av alla de stora inlärningsteorierna under 1900-talet. För Hull var vanekonceptet det mest grundläggande. Han ansåg att övning förstärkte vanor.

Hull beskrev vanor som stimuli-respons-anslutningar som baseras på belöningar. Enligt Hull är det svar och inte perceptioner eller förväntningar som formar vanor. Processen är gradvis och belöningen är en fundamental komponent.

Hull: deduktiv behaviorism-teori

Clark L. Hull föreslog ett nytt sätt att förstå behaviorismen som grundar sig på den logiska positivism som förekom under hans tid.

Som andra ledande teoretiker ansåg Hull att beteende kan förklaras av omgivning och förstärkning. Reduceringen av impulser fungerar som en förstärkning för beteende.

Denna förstärkning ökar sannolikheten för att samma beteende uppstår igen då samma behov uppstår i framtiden. För att överleva i en sådan miljö så måste därför en varelse bete sig på ett sätt som gör att dessa överlevnadsbehov uppfylls. I en stimuli-respons-relation, då stimuli och respons följs av en reducering av behovet, så kommer sannolikheten att samma stimuli “producerar” samma respons i framtiden att öka.

Hull ville etablera de grundläggande principerna av en behaviorism-teori för att förklara djurens beteende, och även det individuella och sociala beteendet. Deduktiv behaviorism-teori förslår vanan som ett centralt koncept. Styrkan av vanan beror på huruvida sekvensen av stimuli och respons följs av en förstärkning. Förstärkningens storlek beror i sin tur på reduceringen av de impulser som är associerade med ett biologiskt behov.

Hull presenterade sina inlärningsteorier för första gången i Mathematico-Deductive Theory of Rote Learning (1940), som var ett samarbete med flera kolleger där han förklarar sina fynd i både matematisk och verbal form.

Hull utvecklade dessa idéer i Principles of Behavior (1943), där han föreslår att stimulis-respons-anslutningen beror på både förstärkningens typ och mängd.

Hulls inlärningsteori

Hull var en av de första teoretikerna som skapade en teori som var designad för att förklara beteende. Denna inlärningsteori, som Hull utvecklade 1943, är känd som driftreduceringsteorin. Hull baserade sin teori på konceptet med homeostas – idén att kroppen aktivt arbetar för att bibehålla ett balanstillstånd.

En drivkraft, som törst, hunger eller kyla, skapar ett obehagligt tillstånd. För att reducera detta tillstånd försöker människor och djur att bemöta dessa biologiska behov (dricka, äta, finna tak över huvudet). Hull föreslog därför att människor och djur upprepar alla beteenden som reducerar dessa impulser.

Hull baserade sin teori på idén om att folk lär sig sekundära drivkrafter (till skillnad från primära drivkrafter, som är biologiska behov som behovet att socialisera, törst och hunger) via inlärning. Dessa drivkrafter tillfredsställer indirekt de primära drivkrafterna, som behovet av pengar, eftersom det betalar mat och tak över huvudet.

Dessa sekundära drivkrater uppstår då man bemöter fler än ett behov. Målet är att korrigera fördelningen av homeostas vilket orsakar obehag. Ett beteende kommer bara att läras om, och endast om, en person uppfyller ett primärt behov (drivkraft).

Som matematisk formel

Hull utvecklade också ett sätt att uttrycka sin inlärningsteori matematiskt:

sEr = V x D x K x J x sHr – sIr – Ir – sOr – sLr

I den här formeln:

• sEr: Sannolikheten att en organism kommer producera en respons (r) eller ett stimuli (s).
• sHr: Vanestyrka, etablerad av konditionering sedan tidigare.
• D: Drivkraft, avgörs av biologiskt förövande.
• K: Incitament-motivation, eller storleken på målet.
• J: Fördröjningen innan organismen kan söka förstärkning.
• Ir: Reaktiv hämning, eller utmattning.
• sIr: Konditionerad hämning, orsakad av tidigare brist på förstärkning.
• sLr: Reaktionströskel, den minsta mängden av förstärkning som kommer producera inlärning.
• sOr: Slumpartat fel.

Enligt Hull är det borttagandet och reduceringen av impulser som är det viktigaste inom teorin. Då dessa impulser kan hindra produktivitet implicerar Hulls teori att en ökning i den potentiella produktiviteten kan utvecklas i en arbetsmiljö. Genom att tillfredsställa alla behoven så kan man förbättra arbetsprestandan och därmed uppnå större framgång.

Slutsatser angående deduktiv behaviorism-teori

Kritikerna trodde att en sådan deduktiv behaviorism-teori var alltför komplex, eller att den inte förklarade den mänskliga motivationen, samt att den inte kunde generaliseras.

Ett av de största problemen med teorin är att den inte berör hur sekundära förstärkningar reducerar drivkrafter. Till skillnad från de primära drivkrafterna, som hunger och törst, så gör de sekundära drivkrafterna inget direkt för att reducera fysiologiska och biologiska behov. En annan viktig kritik av den här teorin är att den inte förklarar varför folk har beteenden som inte reducerar drivkrafter.

I vilket fall som helst så har denna teori påverkat andra teorier och förklaringar. Många av de motivationsteorier som uppstod under 50- och 60-talet baserades på Hulls ursprungliga teori eller fokuserade sig på att få fram alternativ till teorin. Ett bra exempel på detta är Abraham Maslows berömda behovshierarki, som uppstod som ett alternativ till Hulls tillvägagångssätt.