Denna kortfilm lär dig att värdera de små sakerna

· 20 augusti, 2016

Om vi talar om animerade filmer där protagonisterna är robotar är den första film du tänker på förmodligen Wall-E. Vi hoppas dock att du efter att ha sett denna kortfilm kommer ha en speciell plats i hjärtat för en ensam robot vid namn Bibo. Bibos berättelse skickar ett väldigt viktigt budskap om att alltid komma ihåg att värdera de små sakerna i livet.

Bibo är en gammal robot som lever enligt en strikt rutin, som på ett sätt låter honom fortsätta leva. Hans existens består av enkla saker som ger honom styrka och hans själ näring… Bibo säljer glass och är hängiven till sitt arbete eftersom det, trots hans verklighet, låter honom glädja en liten flicka.

Bibo är en kortfilm med stämningsfull musik och ett mäktigt budskap som berör tittaren. De små sakerna som denna robot gör varje dag är i verkligheten inte bara hans enda sätt att fortsätta leva, utan snarare hans sätt att förstå världen.

Utöver att vara säkra på att du kommer njuta av denna film så tror vi också att den kommer väcka många frågor i ditt sinne. Dess skapare visste väldigt väl hur man skapar en effektiv karaktär och hur man bygger en miljö inom en visst sammanhang. Dessa aspekter kombineras för att bygga upp ett starkt intryck.

På ett visst sätt är robotar konstgjorda och livlösa varelser som i framtiden kanske är fördömda att imitera mänskligt beteende. Så varför skulle de inte även imitera mänskliga känslor? Vi bjuder in dig att reflektera över detta medan du ser på denna film.

Bibos påhittade liv: en film som berättar en historia om det mänskliga tillståndet

Roboten Bibo

Bibo bor i en ensam värld. Det är en värld som är mekanisk och märkligt konstgjord. I verkligheten skapar denne ensamma protagonist sin värld genom sin fantasi. Det är en värld som endast består av hans rutin. De små sakerna han gör varje dag ger näring åt hans själ och till och med lycka.

Bibo finner sig själv fast i en värld som vävts av maskiner och melankoli. Det enda han har att se fram emot varje dag är att vara på torget klockan 8:00 varje morgon för att ge glass till barnen. Dessa barn existerar dock bara i hans egen skapelse.

Utan att avvika från sanningen kan man säga att denna mekaniska, fyrkantiga och internt tomma karaktär representerar många dimensioner som karaktäriserar människor. Den får tittaren att tänka på idén om mänsklighet och hur människorasen fortfarande anser sig stå högre än maskiner.

  • Människor skapar också järnklädda försvarsmekanismer för att skydda sig själva i verkligheten de lever i.
  • Ibland kan rutiner och vanor som etsats in i att värdera de små sakerna skapa hela universum. Dessa skapade universum låter oss överleva från en värld till nästa. Detta är inte att leva ett liv i sin helhet, men det är en bra metod för självbevarelse, där styrka och värdighet kan bibehållas.
  • Bibo gillar de enkla sakerna. Han gillar att gunga i sin gungstol och värma sina fötter vid elden på natten. Han andas in sorg och andas ut nostalgi. Han är ett väsen som på ett väldigt bra sätt representerar en del av det mänskliga tillståndet under en tid där människan har slutat existera.
Kortfilmen Bibo

Drömvärldar som bevarar oss under svåra tider

Vi har alla våra egna drömmar och interna världar som ibland är det enda som ger oss styrkan att kliva upp på morgonen. Denna känsla bör inte upplevas för ofta; vi bör inte bara leva genom våra försvarsmekanismer, drömmar och falska hopp.

I filmen lider Bibo av förbannelsen att behöva leva ensam med minnena från det förflutna, och framförallt att behöva leva med melankolin som slagits in i hans steg, i hans hjärta, i den alltid punktliga klockan och till och med i det barn som sedan länge upphört att existera.

De prisbelönta skaparna bakom denna kortfilm är Anton Chistiakov och Mikhail Dmitriev. Enligt dessa filmskapare ville de med denna utsökta, symboliska, känslomässiga och berörande film förmedla en enkel reflektion över den cykel som att vara människa innefattar.

Över en viss tid uppfyller människor en funktion i samhället, precis som Bibo, som brukade sälja glass. Senare kommer stunden där allt förändras och vi känner oss förpliktade att endast återuppleva de bästa minnena från det förflutna. Vi tar skydd i en försvarsmekanism där värdet hos de små sakerna i livet väcker gårdagens känslor. Dessa känslor blir autentiska pelare som låter oss fortsätta och ger oss energin för att gå framåt.

I denna film är det mänskliga tillståndet endast närvarande i en plåtrobot. Denna robot representerar de sista impulserna hos den mänskliga rasen: melankoli, minne, sorg och otrolig tillgivenhet för de närstående som pressade oss att göra det omöjliga. Och till och med att skapa en påhittad värld som inte längre existerar.

Vi bjuder in dig att njuta av denna kortfilm, och se även till att dela den!