En far slutar aldrig att vara en far

Faderns roll har ändrats under åren, och nuförtiden verkar den inte vara så väldefinierad. Den brukade vara klarare förr. Fäderna var de ekonomiska försörjarna, och de som hade det sista ordet. De var auktoritetens röst, men de var inte lika involverade med att uppfostra barnen och sysslade inte mycket med hushållsarbete. Allt verkade vara i ordning på detta sättet. I den här artikeln går vi igenom vad det egentligen innebär att vara en far. Vi tittar på hur rollen påverkas av den uppfostran fadern själv fick som barn.

Under de senaste årtiondena har detta genomgått en stor förvandling. Men det finns en punkt där de både förr och nuförtiden känner sig djupt involverade i sina barns uppfostran.

De brukade förr tänka på att uppfostra ärliga och hårt arbetande personer som skulle bli produktiva medborgare. Om du använder samma logik så har vissa pappor nu valt att bli en typ av “manager” för deras barn. De vill inte bara att deras barn ska bli goda medborgare, utan även att de ska bli de bästa inom ett visst område. Detta kan exempelvis röra sig om sport.

De är alltid där, bakom kulisserna, och hanterar deras barns aktiviteter så att de kan bli de bästa. Papporna blir så involverade när det gäller detta att de fokuserar all sin energi på dessa mål. De är föräldrar som projicerar sina egna drömmar på sina barn. Till en viss grad slutar de att vara pappor och blir istället sina barns personliga tränare.

Den direkta och indirekta pressen från en far

Därför försöker de att rikta all sin energi mot att hjälpa barnen att uppnå mål, speciellt om detta involverar en tävlingsaspekt. Dessa pappor vill känna sig stolta över vad deras barn har uppnått. Ibland kan de inte skilja på sina egna önskningar och barnens.

Barnen vill generellt vara sina föräldrar till lags och de lär sig att läsa deras leenden och uttryck av belåtenhet när de får en medalj, gör mål eller får ett A på matten. De känner sig självsäkra när de får sina pappor att känna sig stolta. Barnen ger därav enkelt efter för beröm och kritik.

Om barnen inte lyckas med en viss aktivitet så kan fadern uppvisa en attityd av likgiltighet. Fadern ger dem kanske inte ett direkt straff, även om detta kan förekomma. I vilket fall som helst döljer de sällan sin besvikelse. De brukar i dessa fall distansera sig från det barn som har gjort dem besvikna.

Fadern som inte har slutfört sin egen uppfostran

De pappor som har dessa beteenden är faktiskt små barn som försöker att bevisa sig själva. De blev säkerligen utsatta för en likadan uppfostran när de var små; en där mycket förväntades av dem, men där de inte lyckades med att uppfylla dessa förväntningar alls.

Deras barn påminner dem om de barn de en gång var. Papporna vill reparera det som “gick fel” inom dem själva. Den där saken som fick dem att misslyckas med att göra mål eller att bli en affärsman med mycket pengar. De känner att de måste betala en skuld och de överför därför sina egna misslyckanden till sina barn. De gör detta på ett undermedvetet sätt och med goda intentioner. Papporna tror verkligen att de vill göra barnen bättre än de själva var, och att de ska ha ett bättre liv.

Problemet med denna ekvation är dock att det finns en viktig faktor som inte är närvarande: genuin kärlek. Den där kärleken som kan respektera processer, timing och misstag. Det är även en kärlek som accepterar andra för dem de är; med alla deras framgångar, misstag, triumfer och misslyckanden.

Denna manager-pappa kan ha en kärlek som går väldigt djupt, men det gör den inte mindre självisk. En sådan far är mer oroad över sig själv och sin egen lycka än själva barnets. En far måste erbjuda en stadig hand som fyller barnet med förtroende och säkerhet. Säkerheten att oavsett omständigheterna så kommer barnet att vara viktigt. Barn förtjänar att erkännas både för det de uppnått och andra saker i livet.