Ett öppet brev till världen

När jag var liten fanns det en fras som jag upprepade hela tiden. Den kom att bli en del av mig som om den var inristad i sten. “De som försöker allt de kan, kommer alltid att få det som de förtjänar.” Men världen har lärt mig att de personer som gör allt de kan, kan komma att stoppas av en vägg.

Som barn drömmer du hela tiden om att vara äldre. Om att växa upp så att du kan göra stora saker i världen eftersom du blev instruerad att göra en skillnad. Och då handlade det inte om narcissism utan om en tro som växte från den oskyldighet som bara ett barn kan förstå.

Det är enkelt att vara glad när saker går bra, när lugnet finns runt omkring dig. Ett lugn som bara kan ses med ett barns ögon i en värld full av människor som lever som du ser i filmerna. Där det tycks illa om att man klagar och att man är mänsklig. Där tyranniet av glädje har översvämmat ditt liv.

Världen du växer upp i

Men du växer upp och inget är som förr. Det du brukade tro har blivit till en absurd tro i en orättvis värld. En irrationell idé som dominerade ditt liv och som nu är ett rep som sitter hårt om bröstet och som inte låter dig andas.

Du växer upp och nu vet du inte ens vem du är. Möjligheterna har blivit till omöjligheter. För det som du drömde om som barn verkar vara långt borta och inte längre inom din räckvidd. Du växer upp och ser att möda involverar lidande som ofta inte belönas.

Du växer upp och du blir sårad och varnad för saker som du inte ens förstår, men som sårar dig i de djupaste delarna av din själ. För ibland är orden som vi säger till oss tysta skrik som kedjar oss fast vid våra skuldkänslor över att ha tappat denna oskyldighet.

Du växer upp och upptäcker att magi inte existerar. Du lär dig att reson är att försöka frodas i en värld där det irrationella göder egot hos dem som har den giftiga gåvan av ett enkelt liv, som aldrig var tvungna att försöka uppnå något.

Och därefter känner du en besvikelse för dig själv och för dina älskade. Det känns som om du brukade vara naiv och att du har gett upp nuet. Det känns som om du har låtit dig dras med av det rep som har bundit dig till en värld som, när du var barn, verkade så perfekt för dig.

Men du bestämmer dig för att inte sluta drömma

Du bestämmer dig för att inte skylla på det förflutna, och att acceptera dina egna ansvar för framtiden. Du bestämmer att när du är förblindad av orättvisans ljus, kommer du att hitta stigen. Den som kommer att leda dig till ett skydd samtidigt som du letar efter din plats i världen.

Du bestämmer dig för att resa dig upp från askan. Du flyger med huvudet högt över den obeslutsamhet som du sjönk ner i när du förlorade din oskuldsfullhet. När du slutade vara ett barn som läser sagor för att istället bli protagonisten i din egen berättelse.

Du bestämmer dig för att styra skutan även när du går mot strömmen. Även när de vågor som skapades av andra personer splashar mot dig som reflektioner av deras frustrationer. För du har lärt dig att du är oövervinnerlig om du verkligen kämpar för det du vill ha.

Och även om klockan finns därute någonstans, tickandes mot dig eftersom du ännu inte har funnit din plats i världen, vet du att allt som är värt något i livet är svårt att hitta, och betydligt svårare att komma över.

Och nu vet du svaret på denna viktiga fråga: Är livet dåligt? Ja, men du har redan lärt dig detta. Nu har du ett övertag. Övertaget av de som kämpar, drömmer och inte ger upp. De som tar varje osäkert steg framåt med passion, som fortsätter framåt även när de är rädda, för så är livet.