Föräldrar, ni förtjänar att läsa detta

· 19 februari, 2016

Att uppfostra ett barn är ingen enkel uppgift, och ibland tappar föräldrar hoppet. Ibland vet vi inte hur vi ska kanalisera alla våra ansträngningar för att stärka, motivera eller helt enkelt vara där för dem.

Ibland blir vi bara för trötta; kanske är det svårare att uppfostra barn än de säger, och våra personliga förhållanden hjälper inte heller till.

Men kom ihåg att ända sedan de kom till världen har de längtat efter affektion från dig och upplevelser med dig.

”Barn kan ge oss en intensivkurs i hur man älskar någon mer än sig själv, hur man fixar våra värsta brister för att föregå med det bästa exemplet för dem och lära sig ha mod.”
–José Saramago–

Du vet redan att livet är komplicerat, och att lita på deras ovillkorliga kärlek hjälper dig att gå med starka steg. Så berätta detta för dem genom kyssar, ord eller blickar – vad som än kan förmedla budskapet. Kanske behöver ni båda lite uppmuntran idag, och därför vill vi dela med oss av följande text till alla fäder och mödrar som tar hand om sina barn. De är era skatter, och för resten av oss är de vår framtid.

”En far glömmer”

Lyssna min son, när jag berättar medan du sover, din lilla hand under kinden, dina blonda lockar i ansiktet.

Jag har kommit in i ditt rum ensam. För några minuter sedan när jag satt och läste i biblioteket kände jag en våg av ånger som dränkte mig. Med skuldkänslor kom jag till din säng…

Detta var vad jag tänkte på, min son: Jag var arg på dig.

Jag skällde på dig för att du inte torkade av skorna. Jag skrek på dig för att du tappade något i golvet.

Jag skällde på dig under frukosten också. Du välte saker. Du svalde inte din mat försiktigt. Du satte armbågarna på bordet. Du bredde för mycket smör på ditt bröd.

Och när du lämnade bordet för att gå och leka och jag skulle gå till tåget kom du tillbaka och vinkade och sade: ”Hej då, pappa!” och jag rynkade pannan och svarade: ”Håll tillbaka axlarna!”

När eftermiddagen föll hände det igen. När jag närmade mig huset såg jag dig på dina knän, lekande på gatan. Du hade hål i strumporna. Jag förödmjukade dig framför dina vänner genom att tvinga dig att komma hem med mig.

Strumpor är dyra, och om du var tvungen att köpa dem själv skulle du vara mer försiktig. Tänk barn, när en förälder säger så.

Kommer du ihåg senare när jag läste i biblioteket och du blygt kom in med en förföljd blick? När jag såg upp från tidningen, otålig över avbrottet, tvekade du i dörröppningen.

”Vad vill du nu?” sade jag skarpt.

”Inget” svarade du, men du sprang mot mig och kastade armarna runt min hals och pussade mig, och dina små armar klämdes runt mig med en affektion som Gud skapade i ditt hjärta och som inte kan missas av andra.

Och sedan sprang du till sängs, med små högljudda steg uppför trappan.

Okej, min son: det var lite senare som jag släppte tidningen från mina händer och en förfärlig rädsla kom över mig. Vilken typ av vana höll jag på att skapa?

En vana av att hitta fel, att tillrättavisa; det är så jag belönar dig för att vara ett barn. Det var inte det att jag inte älskade dig; det var att jag förväntade mig för mycket från dig. Och jag mätte dig enligt mina äldre dagars måttstock.

Och det finns så mycket gott och vackert i din karaktär. Ditt lilla hjärta är lika stort som solen som reser sig över kullarna.

Du demonstrerade det med din spontana impuls att springa och pussa mig ikväll. Inget förutom det spelade roll ikväll, mitt barn. Jag har kommit till din sida i mörkret och jag har gått ned på knä framför dig, full av förlägenhet.

Detta är en dålig förklaring; jag vet att du inte skulle förstå dessa saker om jag sade dem till dig när du är vaken.

Men imorgon kommer jag vara en sann far. Jag kommer vara din vän, jag kommer lida när du lider och jag kommer skratta när du skrattar. Jag kommer bita mig i tungan när jag är på väg att säga otåliga ord. Jag kommer inte göra mer än att säga till mig själv som en ritual: ”Han är inte mer än ett barn, ett litet barn.”

Far och son

Jag är rädd för att tänka mig dig som en man.

Men när jag ser dig nu, min son, hoprullad och sovandes i din säng, ser jag att du fortfarande är en bebis. Igår var du i din mors armar med huvudet på hennes axel.

Jag har bett om för mycket, för mycket…”

–Livingston Larned–