Glöm det eller lär dig att leva med det
Kan vi verkligen glömma vad som sårat oss? Glömmer vi eller lägger vi det bara någon annanstans så att vi kan leva utan smärtan? Att glömma kanske inte är en fråga om vilja, men det betyder inte att vi inte kan hjälpa vårt minne. Det är dags att du lär dig att leva med det.
Alla har vi genomlevt situationer, relationer och tider som gjort oss lyckliga. Men det kommer alltid en tidpunkt när lyckan tar slut. Någon försvinner från vårt liv, kärleken tar slut eller så faller vi offer för avståndet. Vad kan vi göra för att få dessa minnen att sluta göra ont?
Kanske är det första vi bör komma ihåg att det inte fungerar att glömma över en natt. Ju högre vi skriker att vi inte vill ha ett specifikt minne, desto mer kommer vi tänka på det om och om igen. Minnet finns där och kommer alltid finnas där. Det kanske byter form, men det kommer vara närvarande.
Vad som faktiskt skulle vara användbart är att du lär dig att leva med det utan att det åsamkar dig smärta. Något som ligger inom vår makt är att ge ett nytt värde till denna tanke. Vi kan inkludera den i vår livshistoria utan att producera smärta.
En hjälpsam inre dialog är följande: “Det gjorde mig lycklig, jag lärde mig från allt dåligt som inträffade och jag kommer komma ihåg de goda tiderna. Om jag försöker glömma det kommer det bli ännu mer närvarande i mitt sinne och få mer makt att orsaka negativa känslor. Allt som är en del av mitt förflutna är nu en del av min berättelse, och därför tänker jag inte ödsla tid på att glömma eller radera saker.”
Att inte tala om något är inte samma sak som att glömma
Hur mycket vi än försöker att mentalt skjuta saker som orsakat smärta åt sidan, kommer vi förmodligen inte kunna göra det. Att inte tala om smärta, avskärma oss från nya människor, sluta kommunicera med någon eftersom vi hyser agg eller att inte förlåta ett misstag: inget av detta är att glömma.
Att lägga skadliga ämnen på is är inte heller samma sak som att glömma; det är bara att inte uttrycka dem på ett hälsosamt sätt. Dessvärre finns de fortfarande där. Att slå in dem innebär bara att vi kommer förvara minnena på en plats som inte är säker. Om vi snuddar vid dem kommer de fortfarande göra ont.
När vi glömmer så gör det inte ont, vi kommer inte ihåg och vi kan inte uppleva vad vi kände i stunden längre. Men det är inte att knuffa något åt sidan, det är att radera det helt och hållet. Detta är en omöjlig uppgift. Vi har inte en knapp i våra sinnen som skickar minnen vi inte gillar till papperskorgen.
Istället måste du försöka göra det som faktiskt ligger inom din makt att göra. Vad du kan göra är att reflektera över värdet hos minnet, hur du vill spara det, vad det är som gör ont och varför – lär dig att leva med det.
Du har tillfället att bearbeta dina upplevelser och låt dem inte kontrollera dig. Vi är mer än våra minnen; det är vi som ger mening åt våra minnen. Vi är mer än summan av våra tankar; det är vi som ger dem form.
När du lär dig att leva med det finns det där, men gör inte ont
När vi reflekterar och bearbetar kommer minnet finnas med oss. Vi kommer komma ihåg tiden med våra mor- och farföräldrar, vår första kärlek, hur vi lekte med våra vänner, resor till andra städer, varma sommarnätter… Dessa minnen finns fortfarande där med mig, berövade på sin koppling till negativa minnen.
På egen hand är de ännu mer betydelsefulla.
Det gör inte ont längre. Vi har lärt oss att vi bara drabbas av frustration genom att försöka glömma över en natt. Jag vill inte glömma de bra sakerna, bara sakerna som åsamkade mig skada. Detta är en process som kräver intelligens, tid och tålamod.
Å andra sidan är anledningen att det gjorde ont att det inträffade och att vi kände det. Knuffa inte ut det ur ditt sinne, utan lär dig att leva med det. Låt det vara, men beröva det på dess vikt och låt det inte ta något annat från dig. Gör det till en del av din berättelse… på ett nytt sätt.
