Att hata sin familj medan man älskar främlingar

Ibland kan många människor avvisa sin familj och omfamna grupper utanför den, även under vuxen ålder. Inom psykologin har detta en tydlig innebörd, speciellt om dessa känslor kvarstår under vuxen ålder.

Familjer är som små universum där vi lär oss att bli medlemmar av samhället. Det finns inte några perfekta familjer, för det finns inte några perfekta människor och ej heller några perfekta samhällen. Varje familj går igenom trauman, neuroser och i viss mån tomhet. Men ibland går det så långt att människor får väldigt djupa ärr som gör att man kan komma att hata sin familj.

Oavsett om det är subtilt eller uppenbart så finns det alltid hat inom familjer. Det kan verka paradoxalt, men det exkluderar inte existensen av stor kärlek. Den mänskliga omtanken är på detta sätt: ambivalent och motsägelsefull. Det är därför som bitterhet är ganska vanligt inom familjer.

Men ibland rör det sig inte om små problem. Ibland är familjerelationerna förstörda. Det finns ett antal personer i världen som öppet avsäger sig sina familjer eftersom de har kommit att hata dem. De avskyr och skäms över varifrån de kom.

Det intressanta är att de samtidigt visar stor uppskattning och beundran för främlingar som inte är en del av familjen.

Hur kommer det sig att en person kan komma att hata sin familj?

Hat mot sin egen familj är egentligen motsägelsefullt. Det antyder på ett eller annat sätt att man hatar sig själv. Genetiskt och socialt är vi en del av våra familjer.

Trots detta känner sig många personer bortstötta av sina familjer. Det är ibland som en tonåring som aldrig växer ifrån det.

Människors hat till sina egna familjer uppstår ofta på grund av att de känner att de har misslyckats på något sätt. Misslyckandet uppstår när de har höga förväntningar som inte möts. När deras familjer förnekar dem en del av deras uppväxt eller när de uppfostrats på ett sätt som inte är konsekvent – som när deras familjer säger en sak men sedan gör något helt annat.

Och sedan finns det övergrepp. Detta inkluderar att man blir övergiven fysiskt eller emotionellt, samt verbala, fysiska eller sexuella övergrepp. Försummelse är också övergrepp. Allt som inkluderar att systematiskt förneka en persons värde kan kallas övergrepp.

En annan situation uppstår när medlemmar av en familj skäms över sig själva eller känner sig underlägsna andra. Därmed uppfostrar de barn med låg självkänsla.

Denna typ av familj är ofta sluten och undviker kontakt med andra. Detta gör att en person kan komma att hata sin familj och är en av de främsta anledningarna till att en person kan se främlingar som bättre än familjen.

Att sätta främlingar på en piedestal

När vi är tonåringar har vi alla problem med våra familjer. Vi håller på att komma fram till vilka vi är, och det är helt naturligt. Som barn accepterar vi familjegränserna mer eller mindre passivt. När vi växer upp börjar vi dock ifrågasätta dem och ser misslyckanden såväl som misstag. Ett av stegen som låter oss bli vuxna är just detta: att övervinna dessa spänningar.

När vi var tonåringar började främlingar plötsligt att betyda mycket för oss. Vi brydde oss ofta mer om vad våra vänner tyckte än våra föräldrar. Lite i taget navigerar vi genom dessa motsägelser och finner en balans. När vi lämnar hemmet så fixar vi för det mesta problemet.

Vi inser gradvis vad våra familjemedlemmar gav oss och vad de tog ifrån oss. För det mesta slår vi fast att de egentligen inte ville såra oss.

Ibland stagnerar konflikten. Kanske det vuxna barnet inte kan lämna hemmet, eller så lämnar det och ser att allt inte är en dans på rosor utanför. Att andra människor också bryter löften och inte lever upp till våra förväntningar.

Det är inte svårt att se hur man kan frestas att beskylla familjen för sina misslyckanden. Vi går även i fällan att tro att livet är enklare för andra än för oss själva. Att de är bättre eftersom de hade en bättre familj.

Att hata sin familj och dyrka främlingar är ett uttryck av en tonårskonflikt som inte har blivit löst. Men våra familjer har sina egna hemligheter och brister. Kanske hjälper det oss att fly undan ansvar om vi istället hatar. Kanske ger detta oss en ursäkt att inte stå på egna ben.

Men saken är den att om vi inte kommer över våra problem så kommer det bli svårt för oss att bli fulländade och lyckliga vuxna.