Jag älskar dig, även när du inte förtjänar det

Jag älskar dig, även när du inte förtjänar det, även om det verkar otroligt och till och med orättvist ibland. Det spelar ingen roll; fråga mig inte om anledningarna till att jag vill vara med dig. Allt är helt enkelt bättre om du är där.

Ibland funderar jag på om det bästa är att vända och gå hem, men faktum är att hemma är du. Du, den som doftar hemma, som är en vacker katastrof. Du får mig att le under mörka tider. Det känns som om jag måste bo och leva i dina ögon.

För misstagen du begår skvallrar om att du är mänsklig. För jag vet att du har ett samvete. Du klandrar dig själv för att ha begått misstag och visat ditt mest ofullkomliga jag.

Alla framtida versioner av mig ser sig själva med dig eftersom jag älskar dig

Ja, känner till priset för ovillkorligt stöd eftersom jag sett avgrunden på nära håll. Ibland känner jag som om du inte kan öppna en ny dörr eftersom du konstant söker efter en gammal.

Men det finns alltid ett “då”, ett “något” som påminner mig om värdet av att stanna, av att fästa mig vid vad vi har, av kärlekens kraft, livet som ett par. Jag är övertygad om att det som gör oss mänskliga är att vi ofta begår misstag.

Sedan kommer ett “men” som jag så desperat sökte efter, och jag känner behovet att behålla dig, att älska dig över allt annat. Bara för att du förtjänar det.

Det är varken en pakt eller en gåva. Jag stannar vid din sida eftersom jag vill och för att jag älskar dig, trots att vi både vet att du ibland kanske inte förtjänar det. Men inte ens jag förtjänar det, åtminstone inte jämt.

Det är att ge och ta, ett utbyte; men att stanna har inget att göra med definitioner. Ibland har vi inte ens anledningar; det är denna typ av masochister vi är. Men det hjälper oss att så, skörda, vara tvetydiga och tro att vad vi gör går långt bortom skäligheten.

Vi behöver utrymme för att flyga

För att breda ut våra vingar behöver vi utrymme. Ett mer eller mindre öppet område. För i slutändan handlar det om att ha anledningar att flyga och orsaker att stanna.

Även om det inte är lätt så är uppbyggnaden av ett varmt, berikande förhållande beroende av huruvida båda personerna har tid öronmärkt för att breda ut sina vingar, tvätta dem, vårda dem, skämma bort dem och ta ut dem på en tur. Med andra ord beror det på frånvaron av tvång och närvaron av frihet.

Jag älskar dig och stannar vid din sida trots dina blundrar och förolämpningar. Jag finns där i de goda tiderna och de dåliga, för jag vill alltid se dig le. För vi är personer med värderingar. Vi skjuter vår själviskhet åt sidan och våra intressen är alltid uppriktiga.

Jag tänker inte kasta något i ansiktet på dig som det gör ont att minnas. Jag kommer inte heller dränka dig med bestraffande blickar. Vidare kommer jag alltid försöka hjälpa dig att hitta andan. Jag förlåter din brist på punktlighet i mitt liv. Samtidigt önskar jag att du korsar uppoffringens flod, utmaningarnas och trötthetens flod.

Vi är personer med brister och dygder

Jag är din bästa vän, din axel att gråta ut mot, och jag kommer alltid vänta på stunden när jag får krama om dig igen.

I goda tider, i dåliga och i de värsta. Jag älskar dig även när du inte förtjänar det eftersom jag vet att det är då du behöver mig som mest. När din värld kollapsar, när du ångrar saker, när du känner dig löjlig, när du tror att dumheten har slagit dig, när du fördömer och torterar dig själv.

Jag vet att du för att förlåta dig själv även behöver mig och min tillit, så att du inte omsluts av världens mörker. Förebråelserna som väntar dig är inte logiska, och ej heller hindren som saktar ned dig; men händerna som hjälper dig och öronen som lyssnar får faktiskt relevans.

För i min kärlek är du alla nyanserna som definierar oss och som förklarar anledningen till att jag stannar, trots att jag känner ditt värsta jag. Och jag vet att när jag misslyckas så kommer du också stanna.

För vi är människor med demoner, med fantomer och med rädslor, och av den anledningen kan vi inte bestraffa oss själva.

Bilder utvalda av Olga Marciano.