Jag förbehåller mig rätten att möta mina demoner

· 7 april, 2016

Jag förbehåller mig rätten att vara ledsen, att må dåligt för att något inte är rättvist eller inte går bra. Jag förtjänar det eftersom att göra annorlunda sätter press på mig och gör mig deprimerad. Dessa är mina demoner, och de är egentligen inte så onda. De ber mig att förstå dem och säger att det jag känner är livet och att jorden är paradiset jag vill göra den till.

”Att älska är att lida. Om man vill undvika lidande kan man inte älska. Men så lider man för att man inte älskar. Att vara lycklig är att älska. Att vara lycklig är då att lida.”
Sonia i ”Död och pina” av Woody Allen.

Alla har vi demoner

Tänk dig att det finns någon som säger åt dig att du kan vara ledsen, att det är normalt och att det faktiskt måste vara det då och då. Tänk dig att denna person är du, som accepterar dina känslor och ropar ut till hela världen att du inte har haft en bra dag, helt enkelt för att alla inte kan vara bra.

Sanningen är att det i dagens värld verkar som att vi är skyldiga att må bra och undvika lidande. Vi avfärdar det som onormalt, negativt och långt bort från ett liv vi kan definiera som uppfyllande.

Det verkar faktiskt som om att må dåligt är inkompatibelt med att tro på vad samhället anser vara ett hälsosamt, lyckligt liv. På samma sätt brukar vi titta snett på personer och försöka förstå vad som är fel på dem om de säger: ”Jag mår dåligt, men det är okej.”

Vi har fallit i fällan att kräva överdriven optimism från våra liv. Vi har aldrig lärt oss värdet av lidande.

Dina och mina demoner kämpar mot en flod av positiva talesätt och motiverande affischer som tvingar oss att söka skydd; att gömma oss bakom en vägg av papper och ha undertryckande som föda. De sorgliga och negativa upplevelserna behöver även de sin plats i våra liv, för annars kommer de explodera och kväva oss. Vi har inte längre rätt att ens snörpa på munnen när något stör oss. Nu räcker det med att acceptera tyrannin och diktaturen av överdriven optimism!

Jag vill inte tvingas att alltid vara glad, för min sorg är det enda som får mig att värdera min lycka och glädje, och eftersom den berättar för mig när något inte går bra och att jag bör oroa mig. Om jag aldrig känner mig ledsen skulle jag inte veta hur man värderar hur det är att inte vara det. På så sätt är lycka mer själviskt och får mig att tro att allt är bra, vilket kortar ner tiden jag har på mig att reagera om saker faktiskt inte är det.

Jag vill varken vara en pessimist eller en melankolisk person, och jag vill inte heller att du ska förebrå mig och kalla mina demoner deprimerande, för det enda jag gör är att leva livet med acceptans av att mina dagar har många nyanser, likt många av de situationer jag finner mig i.

att försvara mina demoner ger mig två alternativ: acceptera mig själv eller avfärda mig själv. Om jag accepterar att de existerar kommer de inte få mig att genomlida försöket att undvika dem, och ej heller frustrationen över det faktum att de alltid hittar mig och kramar mig allt hårdare, vilket får mig att tappa andan. Detta är dåligt.

Det är därför jag föredrar att fortsätta bereda plats för och bjuda in dem att lysa upp mitt sinne då och då, för de är uppriktiga och när jag släpper in dem kommer de berätta för mig att det är värt att kämpa, för det är lyckan värd.

För mottot ”du måste må bra för att var lycklig” är inte mitt motto. Jag föredrar förståelse för att glädje och sorg lever sida vid sida och behöver varandra, och att det är hälsosammare att ”leva i tron att jag kommer må bra, även om jag ibland mår dåligt”. För mitt svar på mina demoner förlitar sig på att jag öppnar upp mig till en naturlig del av mitt liv.

För när de konfronteras med utbudet av rättfärdiganden och recept för nästan allt skriker mina demoner till mig tills de lyckats skada min själ, i tron att jag aldrig kommer finna uppfyllelse eftersom jag inte vet hur man lever i stunden eller för att jag inte känner för att le från morgon till kväll.

Enbart av denna anledning förbehåller jag mig rätten att använda min ledsamhet när det behagar mig, för mina demoner vägrar att falla i fällan som får dem att växa eftersom de älskar mig och inte försöker såra mig. De kramar mig bara då och då, utan att jag stretar emot, för att påminna mig om att jag lever.