Hikikomori – japanska ungdomar som isolerar sig
Hikikomori är japanska ungdomar som inte står ut med tanken på att lämna sina rum. I den japanska kulturen har ensamhet varit en traditionell värdering. Den representerar sökandet efter vishet om sig själv, naturen och sociala relationer. På vissa sätt är den feodal, men även positiv. Men i det nuvarande japanska samhället har den här konstruktiva ensamheten utvecklats till en patologisk isolering.
Efter andra världskriget började det japanska samhället att utvecklas snabbt ekonomiskt. Detta ledde till ökande krav på skola och arbetsplatser. Unga människor fick en strikt uppfostran. Den främjade stenhård disciplin och förvärv av kunskap över allt annat. För att inte tala om de kommunikativa och psykologiska aspekterna hos eleverna i klassrummen.
Hikikomori-familjer ser sina barn som en skam, som något att gömma från sina grannar och anhöriga av rädsla för skandal och stigmatisering.
Den här pressen från familj och samhälle har lett till att japanska ungdomar har utvecklat en form av isolering som är sällsynt i västvärlden. De spenderar månader eller år i sina rum utan avsikt att återvända till världen utanför.
Definitionen av Hikikomori
Den första personen som myntade uttrycket var den japanske psykiatrikern Tamaki Saito i sin bok “Hikikomori, Rescue Manual” år 2002. Han beskriver en japansk ungdom som drar sig tillbaka till sina rum som offer för ett utbildningssystem och en arbetsmarknad som är alltmer tävlingsinriktade och kvävande. Han pekar ut den dåliga kommunikationen mellan föräldrar och barn i japanska familjer som det huvudsakliga problemet.
Dagens japanska samhälle
Det japanska samhället har utvecklas med en svindlande hastighet. Men en ekonomisk kris tog form. I denna var man tvungen att uppvisa oklanderlig förmåga och disciplin om man ville ta sig uppåt socialt. Många par som upplevde den här ekonomiska tillväxten hade bara ett barn. I det barnet hade de investerat allt sitt hopp om ett bättre liv i framtiden. De projicerade även vissa av sina frustrationer från sin egen ungdom på sina barn.
Familjer gör en enorm ekonomisk uppoffring för att barnen ska lyckas på arbetsmarknaden. De skickar barnen till de bästa skolorna, som ger mycket läxor. De anmäler barnen till många aktiviteter som upptar deras fritid och lämnar liten eller ingen plats för fria aktiviteter. De får alltså ingen fritid att spendera med sina kamrater.
Japanska ungdomar och skolorna i Japan
Skolorna i Japan har en väldigt krävande och varierad utbildningsnivå och läroplan. De har fortlöpande prov och läxor. Läraren övervakar strikt elevernas aktivitet. Ofta genomför japanska ungdomar intensiva sessioner efter skoltid. Detta kan innebära att de tvingas spendera kvällar och helger i skolan.
Ibland organiseras även intensiva läger i skolor. Barnen äter och sover då i skolsalarna. De testas kontinuerligt i flera ämnen tills de klarar dem. Många sover inte förrän de klarat alla.
“Se aldrig på studier som ett måste, utan som en möjlighet att tränga in i den vackra och fantastiska världen av kunskap.”
Många lyckas aldrig anpassa sig. Antingen för att de har speciella utbildningsmässiga behov eller så får stressen dem att utveckla olika typer av psykologiska störningar. Olyckligtvis har inte Japan ett stödsystem som kan hjälpa invånarna när de inte klarar av att hålla takten.
Japanska ungdomar och deras förhållande till kamrater: tävling, isolering och trakasserier
Många japanska ungdomar har redan som barn börjat snegla på sina kamrater med misstanke och misstro. Många mobbas för sina lägre betyg och andra delar av sina personliga liv. Det finns ingen rådgivare eller socialarbetare för att se efter deras mentala behov i skolan, så problemen fortsätter.
De ser inte arbetet som ett sätt att använda sina förmågor och uppnå personlig självständighet. De ser det som fientligt territorium. De räds arbetet eftersom de kanske inte lyckas leva upp till produktionens förväntningar.
Många ser sig själva som ensamma, stressade, isolerade, pressade av sina familjer och med ett framtida jobb som är för tävlingsinriktat för deras förmåga. Om vi lägger till den otroliga teknologiska expansionen i landet blir det en explosiv cocktail. Många känner sig mer attraherade av isolering och av att skapa “ett virtuellt liv”. Det är ett sätt att säga nu är det nog till samhället och sina familjer.
Vad händer med Hikikomori?
Familjerna till dessa japanska ungdomar ser sina barn som skamliga. De är något man gömmer för grannar och anhöriga av rädsla för skandal och stigmatisering. De tror att det rör sig om ett temporärt problem.
Problemet är dock att om en ung människa låser in sig i flera veckor och inte får något klart svar av sina föräldrar så tenderar tillståndet att bli kroniskt. Japanska ungdomar hoppar av skolan och låser in sig i sina rum för total social isolering. De äter, sover och använder virtuell underhållning mellan fyra väggar.
Världen verkar vara en bättre plats om man väljer att sitta vid datorn, titta på film, läsa, spela TV-spel, lyssna på musik och sova. Deras omsorg om jaget är minimal, och om de till exempel behöver klippa sitt hår så gör de det själva. De kan spendera år på det här viset. Det har blivit en epidemi i Japan. Det finns runt 2 miljoner Hikikomori i landet.
Japansk ungdom är offer för ett utbildningssystem och en arbetsmarknad som är alltmer tävlingsinriktade och kvävande.
Hur kan problemet lösas?
Japanska myndigheter har redan lanserat en plan för att ingripa. Detta är en stor generationsförlust. De undersöker hur man kan hjälpa dessa unga människor. Många psykologer pekar ut att det bästa ingripandet skulle vara genom familjen. De måste försäkra sig om att familjen fortlöpande kommunicerar med patienterna och kan få ut dem ur deras isolering.
Integrationen i samhället måste ske gradvis. I många fall är det återhämtade Hikikomori som arbetar som volontärer för att hjälpa andra unga människor i samma situation. Problemet är inte social fobi, torgskräck eller extrem blyghet. Det är annorlunda.
Lösningen bör vara förebyggande. Det japanska samhället måste ta det här problemet på allvar för att sänka kraven och minska den sociala isoleringen som skolorna göder.
