John Lennons depression: låtarna som ingen förstod
John Lennons depression visade sig i 1960-talslåten “Help!” och även i den inspirerande låten “Help Me to Help Myself”. Han var den mest inspirerande Beatles-medlemmen, men samtidigt hade han en mörk sida inom sig.
Det sägs att ledsamhet är en väldigt stark känsla och att det är vad som har gett upphov till några av historiens bästa verk. Detta kan man exempelvis se hos Janis Joplin. Hon hade en kraftfull röst, men hennes tidiga död lämnade oss med minnet av en ledsen, ung kvinna som hade hjälpt världen att bli lite gladare.
Beatles gjorde också detta men på ett mycket mer omfattande sätt, och de hade en stor kulturell och social påverkan på världen och samhället. Det var dock många som inte märkte av hur ledsen gruppens mest intellektuella medlem var. Alla som kände honom visste att han dolde något inom sig. Han plågades av självmordstankar och depression, vilket fick honom att isolera sig under nästan fem år.
Konstigt nog så visade en av hans sista låtar, innan Mark David Chapman mördade honom framför Dakota-byggnaden, att han var på väg ut ur allt detta och att han ville ha en andra chans. Han var så full av hopp och hade börjat tro på sig själv igen:
“Dear John
Don’t be hard on yourself
Give yourself a break
Life wasn’t meant to be run
The race is over, you’ve won.”
John Lennons depression and hans eviga rop på hjälp
När John Lennon skrev texten till låten “Help!” blev resten av gruppen lite förvånad, men det var ingen som gav det någon vidare eftertanke. Den lät bra och blev en del av deras bästsäljande album.
Det blev även titeln på en film de spelade in under 1965. Men denna text uttryckte den stress som Lennon gick igenom och den yttre press han kände för att saker och ting höll på att röra sig mycket snabbare än vad han kunde klara av.
Många år senare blev Paul McCartney intervjuad av PlayBoy Magazine, där han sade att han inte visste något om John Lennons depression.
Lennon ropade på hjälp, men han levde i en värld som var full av personer som inte kunde höra honom. I låtarna pratade han om sin osäkerhet, sin depression och sitt behov av hjälp.
John Lennons trauma
Det finns människor som säger att en del av hans livslånga ängslan och dolda ledsamhet kan ha kommit från hans barndom. Hans far var en sjöman som försvann tidigt och hans mor lämnade honom också under en tid, vilket gjorde att han fick bo med sin moster.
Några år senare fick han bevittna moderns död just när de äntligen började få en bättre relation. En berusad polis körde in i hennes bil och hon dog omedelbart. Detta hade stor påverkan på honom, och han bar med sig detta under resten av sitt liv.
De som skrev hans biografi sade att han fördjupade sig väldigt djupt i musiken för att ta sig igenom sin tragedi. Faktum är att hans passion för musiken kom från hans mor. Hon var den som visade honom hur man spelade olika instrument. Hon var den som inspirerade honom. Och det var även henne som han tillägnade en av sina mest tankeväckande låtar: “Julia”.
John Lennon och primalterapi
När Beatles upplöstes 1970 så behövde Paul McCartney, George och Ringo bara göra några någotsånär framgångsrika album för att fortsätta vara framgångsrika. John Lennon kunde dock inte följa denna väg.
Hans värld var full av röster, rörelser, orättvisa och sociala orosmoment som han kände hade stor påverkan på honom och som även gjorde honom ilsken. Han vände sig emot det som han uppfattade som politiskt hyckleri och kritiserade även unga fans som idoliserade honom och andra rockstjärnor.
I ett av sina album uttryckte han sina djupaste tankar rörande vad han gick igenom: “I don’t believe in magic… I don’t believe in Elvis… I don’t believe in The Beatles… The dream is over… I was the walrus, but now I’m John…”
Han var inte längre motiverad av att skapa musik. Det var inte något som gjorde honom lycklig, och John Lennons depression var delvis baserad på att musikindustrin enligt honom bara handlade om pengar och han kände sig därmed fångad och instängd i en box där han bröt ned sig själv med alkohol och LSD.
Något som inte alla vet är att efter att han insåg att varken musiken, meditationen eller drogerna kunde stänga av den där bittra ledsamheten han hade inom sig, vände sig John Lennon till psykoterapeuten Arthur Janov. Denna berömda psykolog hade utvecklat primalterapin, som är en strategi menad att behandla psykologiska trauman genom skrik och psykodrama.
Denna disciplin fokuserar, precis som många andra katarsis-baserade terapier, på uppfattningen att vi kan föra upp vår undertryckta smärta till ytan och lösa den genom att uttrycka den.
John Lennon använde denna terapi under många år med bra resultat, och en av hans sista låtar var också ett direkt resultat av en terapeutisk resa som hade fått honom att må bättre.
Titeln på låten var “Mother”.
