Kärlek gör ont...
Kärlek gör ont på alla möjliga sätt: om vi har den, om vi inte har den, om vi förlorar den, om vi finner den…
När människor förälskar sig blir de utsatta för en hägring av illusioner där deras verkliga JAG speglas. Självkänslan är i någon annans händer, din självkänsla blir någon annans ägodel. Din självbild och ditt värde blir beroende av den andra personen. Hela din inre värld är dennes.
Detta kan fungera perfekt och mogna till den punkt när ett förhållande fullt av vänskap, kärlek och intimitet etableras. Men för att uppnå detta måste vi finna rätt person, och när jag säger “rätt” menar jag rätt person för att stärka vår sanna identitet.
Förhållanden baseras på att ge och ta. På detta sätt kommer allt jag mottar baseras på att den andra personen först mottagit samma sak från mig. Så vi blir speglar som reflekterar varandra: antingen tomheten och tomrummet hos en eller den andres hela universum.
Behovet av en partner
Människor är naturligt sociala varelser. De har utvecklats och anpassat sig för att leva i sällskap med andra. Trots det är detta sällskap säkrare om det involverar ett passande antal för hjärnan att hantera: en liten grupp bekanta. Det perfekta antalet är två, och ni kan därifrån gå vidare genom att bilda familj. Av denna anledning är det katastrofalt för hjärnan att inte ha en partner eller att aldrig ha haft en. Hjärnan väntar sig sin förgörelse och risken att inte förmedla sina gener till nya generationer. Detta kan vara så stressigt att du faller ned i en djup depression. Detta är ironiskt eftersom vi inte kommer hitta en partner på det sättet heller.
Om vi å andra sidan har en partner så vill vi att denna person ska ta fram det bästa i oss. Vi inser dock inte att denne endast kan ta fram vad vi visar av oss själva. Detta sårar oss också. Vi vill att personen ska vara perfekt, att allt ska gå bra, att vi ska undvika alla misstag. Men sanningen är att det som sårar oss mest är att se det värsta av oss själva i personen. Sakerna vi inte accepterar i våra innersta jag eller det vi egentligen vill vara men inte har modet att bli. Men den andra personen ser det, för denne ser det i vår spegling (kom ihåg att vi är speglar).
Kärlek gör ont
Om vi förlorar den kärlek som gjorde oss så lyckliga så kommer det givetvis göra ont. Det gör ont till den grad att vi tror att vi kan dö av kärlek. Vi behöver omedelbart en annan spegel, men vi får panik vid tanken på att hitta en vi inte gillar. Vi är dessutom vana vid den första, och vi visste vad vi hade. Vår självkänsla är beroende av denna spegel och vår självbild var den andra personen. Vår självsäkerhet och säkerhet var att veta att denne fanns där. Men inget av detta är egentligen sant; det är en illusion som spegeln fick oss att tro på. Det lät oss uppfylla oss själva och växa på ett fantastiskt sätt. Men i denna stund av upptäckt och upplysthet gör det ont.
Kärlek gör ont när vi finner den, för vi förlorar andra reflektioner som vi kände till fram till den punkten. Vi älskar vår nya spegel och börjar tro att vi inte kan leva utan den, men den sårar oss. Det sårar vårt ego, det sårar vårt inre jag och det sårar hela världen att förlora reflektionen av oss själva.
Vad är lösningen? Vi måste växa på ett sådant sätt att vi inte behöver en annan spegel. Vår självkänsla måste vara stark och vi måste tro på oss själva, oberoende av någon annan reflektion. Se till att det vi visar världen utanför är de bästa delarna av oss själva, vad vi gillar bäst, vad som gör oss stolta över vilka vi är. Därigenom kommer vi lyckas reflektera de vackraste delarna av vårt väsen på andra. Vi kommer som ett resultat motta detsamma i gengäld, men i ännu större storslagenhet tack vare alla de fantastiska egenskaperna den andra personen besitter.