Kärleken är så kort, att glömma tar sån tid…

· 4 februari, 2016

Inatt kan jag skriva de sorgligaste av verser.
Jag kan till exempel skriva: ”Natten är stjärnfull
och de blå stjärnorna dallrar i fjärran.”
Nattvinden vänder sig i skyn och sjunger.
Inatt kan jag skriva de sorgligaste av verser.
Jag älskade henne, och ibland älskade hon mig tillbaka.
Under nätter som denna höll jag henne i mina armar.
Jag kysste henne så många gånger under den oändliga skyn.
Hon älskade mig, och ibland älskade jag henne tillbaka.
Hur kunde jag inte ha älskat hennes stora, stilla ögon.
Inatt kan jag skriva den sorgligaste av verser.
Att tänka att jag inte har henne. Att känna att jag förlorat henne.
Att höra den massiva natten, ännu mer utan henne.
Det spelar ingen roll att min kärlek inte kunde behålla henne.
Natten är full av stjärnor och hon är ej med mig.
Det är allt. Någon sjunger i fjärran. I fjärran.
Min själ finner sig inte i att ha förlorat henne.
Som om de kunde nå henne försöker mina ögon finna henne.
Mitt hjärta söker efter henne, och hon är ej med mig.
Samma natt som målar samma träd i vitt.
Vi, de från förr, är ej längre desamma.
Jag älskar henne inte, det är sant, men som jag älskade henne.
Min röst sökte efter vinden för att beröra hennes öra.
En annans. Hon kommer bli en annans. Som förr hon hade mina kyssar.
Hennes röst, hennes bleka kropp. Hennes oändliga ögon.
Jag älskar henne inte längre, det är sant, men kanske älskar jag henne
Kärleken är så kort, att glömma tar sån tid.
För under nätter som denna höll jag henne i mina armar.
Min själ finner sig inte i att ha förlorat henne.
Men denna är den sista smärta hon kommer åsamka mig,
och dessa kommer vara de sista verser jag skriver för henne.

Pablo Neruda

Ensamsegling

Det är klart, det finns inget kvar. Denna typ av smärta verkar oändlig och hjärtskärande. Men ingenting är det; den har bara kommit för att lära dig något. Du måste klättra upp på ytterligare ett berg, ytterligare ett hinder som livet placerat i din väg.

Likgiltighet är så djupt och smärtsamt, som en delad cell av besvikelse. Men vi kan lära oss många saker från personer som vi har slutat älska; vad vi vill och inte vill ha i våra liv.

Ensam

Kärleken och sorgen är just det som får oss att lära känna oss själva djupare. Det vi inte uppmärksammar i det dagliga livet, det vi sätter i andra hand eftersom det inte verkar lika viktigt.

Farväl

I början, när vi inte tror på att det händer, tror vi att allt är en dröm och att det fortfarande finns sätt att komma ikapp på. Men du måste övervinna denna fas av att spela dig själv snarare än att älska dig själv.

Senare kan vi översvämmas av vrede, ilska och behovet av att hitta ansvariga personer som kan förklara vad som gick fel. Sedan kommer sorgen , smärtan och vårt behov av att sörja förlusten.

Men acceptans av farvälet kommer komma med detta, och tillsammans med det frigörelse av själen. Kärleken är så kort, att glömma tar sån tid. För när du verkligen älskar någon och ingjuter det du känner i ditt hjärta är det normalt att komma ut med ärr.