Kopplingen mellan fettfobi och TV
Ordet fettfobi är inte längre främmande för oss. Faktum är att det blir allt populärare. Ordet definierar våldet, hatet, avvisandet och diskrimineringen som drabbar överviktiga människor.
Budskapet som överviktiga får från sina familjer, arbetsmiljön, läkarkåren, sociala medier och media är att deras kroppar inte duger. Denna ständiga stigmatisering genererar följaktligen känslomässiga konsekvenser hos dem som lider av fetma. Till exempel ätstörningar och rädsla när man förhåller sig både till andra och sig själv.
Fettfobi drabbar både män och kvinnor. Men på grund av samhällets karaktär är pressen hårdare mot kvinnor.
Idag är fettfobi väletablerat och normaliserat i vår kultur. Här finns både ett individuellt och kollektivt ansvar. I det senare har media stor makt.
På grund av dess stora inflytande och den breda räckvidden av dess diskurs är media en tung aktör när det kommer till att åstadkomma social förändring. Men trots att man under de senaste åren har försökt vara mer inkluderande, är diskriminering av tjocka människor fortfarande ett problem som saknar lösning.
Fettfobi i offentligheten: Berta Vázquez och Goyagalan
Den 11 februari 2023 ägde Goyagalan rum i Spanien. Det är ett evemang som prisar spansk film. Goya är faktiskt ett av de viktigaste filmpriserna i Spanien. Varje år ses galan av miljontals människor. I år hade den en publik på mer än två och en halv miljon tittare. Faktum är att galan vid dess mest sedda ögonblick översteg sju miljoner.
Utan tvekan genererar Goya stort intresse, men det väcker också debatt och kontroverser. I år kretsade en av kontroverserna, även om den inte var den enda, kring skådespelerskan Berta Vázquez. Och frågan som fyllde mediarubrikerna var fettfobi.
När Berta, ansvarig för att presentera Goya för bästa europeiska film, dök upp på den så kallade röda mattan (i år blå) fylldes sociala medier av kommentarer om hennes fysik. Många uttryckte sin beundran. Men andra var oförskämda och kränkande gällande hennes utseende.
Detta förde debatten om fettfobi till alla medier. I den journalistiska världen har svaret varit enhälligt. Den uttrycker stöd för skådespelerskan och fördömer de negativa kommentarerna. Men det är också sant att media dagligen främjar ett estetiskt ideal som inte är särskilt mångsidigt.
Att denna debatt nådde sådana dimensioner var dock nödvändigt för att öka den sociala medvetenheten om problemet. Även om stödjande rubriker kan trösta dem som ser sig reflekterade i huden på den här skådespelerskan, är det trots allt meningslöst om media fortsätter att upprätthålla diskriminering resten av tiden. Därför måste vi som konsumenter och tittare vara kritiska och kräva att de audiovisuella produktionerna vi konsumerar överensstämmer med de värderingar som vi vill främja socialt.
Fettfobi i media
De grenar genom vilka det estetiska våldet fortsätter att vidmakthållas genom media är extremt varierande.
TV täcker många audiovisuella sektorer som reklam, journalistik och fiktiva produktioner som underhållningsserier. Alla fortsätter de att upprätthålla diskriminering av kroppar som inte uppfyller sociala standarder.
Reklam
Reklam är utilitaristisk. Den utnyttjar befolkningens behov och tillvaratar dem för att sälja produkter. Om befolkningen har uppfattningen att bara smala kroppar duger, kommer reklamen följaktligen att använda det budskapet för att uppnå sitt mål. Och om detta alltid är riktat mot smala kroppar kommer tanken att dessa är de enda som duger att förstärkas. Det är en ond cirkel.
I reklambranschen är osynliggörande ett av de främsta verktygen för diskriminering. Faktum är att många annonsörer använder det som socialt anses vara vackert och kasserar resten.
I samhället är kropparna som anses vara vackra antingen smala eller atletiska. Därför är det dessa som förekommer i reklamen. Man visar inte de icke-vackra. För den här branschen existerar de inte. Hur många parfymreklamer har du sett på TV vars huvudperson är en fet kvinna? Eller hur många överviktiga män ser du uppmana dig att öppna ett konto hos banken de använder?
De få tillfällen som överviktiga kroppar visas i TV-reklam fortsätter att vidmakthålla en mängd fördomar. De används för att visa “före” och “efter” behandling med en mirakulös ansiktskräm. Eller för att visa effekterna av en antacida efter en tung måltid. Kort sagt, överviktiga kroppar dyker bara upp i reklam för att sälja oss tanken att de inte duger och för att presentera problem som behöver “åtgärdas”.
Men under de senaste åren har flera varumärken bestämt sig för att ta chansen och visa kroppar i olika storlekar i sina reklamfilmer. Även om dessa kampanjer vanligtvis kantas av kontroverser, synliggör och normaliserar de åtminstone de typer av kroppar som tidigare ratats.
Journalistik
Det förekommer många nyhetsinslag som kastar ljus på fysiska förändringar, framförallt när det kommer till kända kvinnor. Skådespelare, sångare och kändisar får se sina kroppar bli föremål för hård granskning i tabloiderna. Varje sommar fylls tidningarna med kända kvinnor i baddräkter. Deras bristningar, celluliter, hudflikar och fettfördelning analyseras millimeter för millimeter.
Faktum är att varje fysisk förändring som en relativt känd kvinna genomgår blir en rubrik i denna typ av press. Medan vissa bara publicerar bilderna, spekulerar andra kring orsakerna till de fysiska förändringarna. Den här typen av rubriker gör kvinnors kroppar till diskussionsobjekt. Det flyttar fokuset från deras arbete, talang och engagemang.
Den här typen av journalistik måste elimineras. Journalistiken har informationens enorma kraft i sina händer. Den måste följaktligen styras av etiska krav, varav ett är att försvara jämlikhet.
Flera organisationer och föreningar har även skapat guider som hjälper journalister att främja jämställdhet och undvika att sprida fördomar. Dessa riktlinjer inkluderar att använda inkluderande bilder, lämplig och icke kränkande terminologi, att inte koppla samman fetma med fördomar som lathet eller svaghet, och att inte associera en individs vikt med dennes förmågor eller talang.
TV-serier och filmer
Liksom i de tidigare nämnda formaten, är osynliggörande av feta och överviktiga personer fortfarande normen i TV-serier och filmer. Faktum är att det är än mer påtagligt i dessa audiovisuella produktioner eftersom deras handlingar vanligtvis är baserade på ämnen av allmänt intresse och samhällsdebatter. Samtidigt fortsätter frågan om respekt för alla typer av kroppar att lämnas obesvarad.
Under många år har överviktiga personer inte förekommit i våra favoritserier och -filmer. Karaktärerna har alltid spelats av människor med normativa kroppar.
Faktum är att det gick så långt att branschen föredrog att klä smala skådespelare och skådespelerskor i stora kostymer snarare än att anlita överviktiga skådespelare. Monica i Vänner, Betty Draper i Mad Men, Schmidt i New Girl, Rosemary i filmen Min stora kärlek och Barney i How I Met Your Mother är bara några exempel.
Dessutom tenderar den minimala representationen av överviktiga kroppar i fiktion att fungera som ett instrument för komedi. Faktum är att när en överviktig karaktär är med, porträtteras denne i allmänhet på ett burleskt och stereotypt sätt. Detta tjänar till att reproducera och vidmakthålla fördomar genom att framställa överviktiga människor som lata, klumpiga, frossande, osäkra och sexuellt oattraktiva.
Vi kan bekämpa fettfobi genom inkludering och synliggörande
Nyligen har flera kreatörer förespråkat att vi bör fördöma fettfobi och dess konsekvenser. Med sina produktioner belyser de hur estetisk diskriminering kan påverka den psykiska hälsan hos drabbade.
Andra har valt att främja inkludering genom att öka mångfalden av kroppstyper hos sina karaktärer. Detta sänder ut budskapet att alla typer av kroppar är acceptabla för alla typer av intrig.
Några exempel på inkluderande serier och samhällskritik
En serie som visar hur fettfobi kan påverka en individ mentalt är My Mad Fat Diary. Denna brittiska serie är baserad på en självbiografisk bok. Den berättar historien om Rae, en fet tonåring som blir inlagd på ett psykiatriskt sjukhus för en ätstörning.
Efter fyra månaders arbete med sig själv måste Rae gå tillbaka till skolan. Vi ser hur hatet hon känner mot sin kropp och sig själv påverkar hennes familj, vänner och partnerrelation dagligen.
I komedigenren kan vi nämna serien Dietland, baserad på Sarai Walkers bok, en kritisk satir om fettfobi. Dess huvudperson, Plum, är en överviktig journalist som spökskriver för en tonårstidning. Med sitt arbete bidrar hon till fettfobi. Men samtidigt önskar hon att hon hade haft en normativ och smal kropp och sluppit bli illa behandlad. Så småningom väljer Plum, med hjälp av andra kvinnor, en väg som leder till självacceptans och förstärkning.
Det finns också flera exempel på inkludering. Felice, från Young Royals, bryter myten om att den populära gymnasietjejen alltid är smal. Medan Hannah från Girls lär oss att hennes humör inte beror på hennes kropp. I fängelseserien Orange is the New Black är mångfald av kroppar normen. Och Shrill lär oss att vår lycka inte ska bero på vår vikt och att vi för att göra våra liv roligare inte behöver förändra våra kroppar om vi inte vill.
Vårt ansvar
Media är inte ensamt ansvarig för förekomsten av denna typ av diskriminering. Alla samhällsmedlemmar har ett ansvar. Fettfobi är multikausalt. Det är en form av diskriminering som är djupt rotad och mångfacetterad.
När vi konsumerar dessa typer av produkter måste vi ha en kritisk syn på dem. Att särskilja vilka representationer som är skadliga kommer att hjälpa oss att fördöma och sluta upprätthålla dem. Det är viktigt att vi synliggör vittnesmål och erfarenheter från människor som har sett sina liv betingade av diskriminering riktad mot sina kroppar.
Det handlar inte bara om att arbeta med vår empati gentemot människor som måste utstå konsekvenserna av att leva med en icke-normativ kropp varje dag, utan vi måste också identifiera hur vi vidmakthåller denna diskriminering och göra oss av med våra fördomar.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Gam, R. T., Singh, S. K., Manar, M., Kar, S. K., & Gupta, A. (2020). Body shaming among school-going adolescents: prevalence and predictors. International Journal Of Community Medicine And Public Health, 7(4), 1324.
- Mancuso, L., Longui, B., Perez, M., Majul, A., Almeida, E., & Carignani, L. (2021). Diversidad corporal, pesocentrismo y discriminación: la gordofobia como fenómeno discriminatorio. Inclusive, 4(2), 12-6.
- Cruz, M. (2012). Los Medios Masivos de Comunicación y su papel en la construcción y deconstrucción de identidades: apuntes críticos para una reflexión inconclusa. Bibliotecas. Anales de investigación, 8-9, 189-199.
- Rubino, F., Puhl, R.M., Cummings, D.E. et al. Joint international consensus statement for ending stigma of obesity. Nat Med 26, 485–497 (2020). https://doi.org/10.1038/s41591-020-0803-x
