Leonard Cohen: Poesi till musik

Vid 82 års ålder och med en lång livshistoria bakom sig har Leonard Cohen lämnat oss. Han visste redan att hans hjärta snart skulle stanna. I en av sina sista intervjuer i The New Yorker sade han att han var redo att dö. Att allt han bad om var att ha tillräckligt med tid för att slutföra det arbete som han påbörjat.

Bara några dagar innan den intervjun fick vi höra att Bob Dylan hade fått Nobelpriset. Vissa hävdade, inte utan anledning, att om det var någon som hade fört samman poesi och musik så var det Leonard Cohen. Att om någon förtjänade ett sådant pris för sina texter, utan att undervärdera Dylan, så var det Leonard Cohen.

Idag när han är borta så anser de av oss som har haft lyckan att njuta av hans konst att detta hade varit ett välförtjänt pris.

Vi skulle därför idag vilja skriva några ord om honom för att visa vår respekt.

Leonard Cohen: Ett liv tillägnat musik och texter

Hans texter handlade om sexualitet, religion, politik och isolering, men framförallt tog de upp ämnet kärlek. En känsla som, i hans ord, visar sig som sensuell och erotisk. I kärleken i hans texter finns det ingen smärta över förlust. Det är snarare så att kärleken helar.

Även om han började med en akustisk gitarr blev han förälskad i ackorden då han hörde en spansk gitarrspelare och dennes klassiska gitarr. En annan av hans idoler var Layton och han hade följande att säga om honom: “Jag lärde honom hur man klär sig; han lärde mig hur man lever för evigt.”

Efter att ha avslutat sina studier i New York, som han beskrev som “passion utan kött, kärlek utan klimax”, återvände han till Kanada. Där skrev han poesi vid sidan av andra jobb som gjorde att han kunde tjäna ihop till sitt levebröd.

Han träffade kvinnan som skulle bli hans livs kärlek på ön Hydra i Egeiska havet. Marianne Ihlen hade separerat från sin dåvarande norske man vid namn Axel Jensen, som hon hade en son med. Hon berättade att hon stod och grät i en mataffär när en främling bjöd in henne att hänga med honom och hans vänner. Den främlingen var Leonard Cohen. De inledde en passionsfylld affär som skulle vara, med sina upp- och nedgångar, under sju år.

Faktum är att So Long, Marianne hade först titeln Come On, Marianne, och var en inbjudan att ge honom en andra chans. Det var en kärlek som aldrig skulle ta slut. Lika djup som hans kärlek för ord, oavsett om det gällde poesi, litteratur eller musik.

Marianne dog av leukemi och lämnade ett stort tomrum hos Cohen. Ett tomrum som han inte kunde fylla, och som han inte ville fylla. “När jag vet att jag är så nära efter dig så att du kan nå min hand om du sträcker ut din”, skrev han i ett brev till sitt livs kärlek.

Prince of Asturias och hans vision av poesi

När han fick priset Prince of Asturias 2011 gav han oss ett tal som kommer att kommas ihåg av alla de som älskar poesi. Cohen, med sin eleganta klädsel, sitt leende och den fridfulla tonen hos en person som var separerad från livet, sade att de priser som han hade fått som poet var något vilseledande.

Varför? Han ansåg att poesin kom till honom, och att det därför var något han inte hade kontroll över. Han sade därför, med viss ironi, att om han visste var den var så kunde han söka upp den oftare.

Oavsett om det var förtjänt eller inte så är det klart att hans arbete har varit en gåva för oss. I detta korta tal sade han att han hade en spansk gitarr sedan 40 år och att han hade känt att han ville lukta på den innan han begav sig till Spanien. Han sade att när han luktade på den så fick han känslan av att trä aldrig dör.

Genom hans arbete försäkrade han att han kommer att bli som trä: i våra hjärtan kommer han aldrig att dö.