När du är din egen fiende

När du är din egen fiende upplever du känslor av bortstötning av den du är och vad du tänker såväl som känner. Det betyder att du utövar en svidande och orimlig självkritik mot allt du gör samt att du saboterar alla möjligheter till att bli bättre eller lyckligare.

Det finns ingen kärlek utan hat, precis som det inte finns något hat utan kärlek. Båda känslorna är som dag och natt: kronan och klaven av samma mynt. Även i de mest transparenta eller ömma förhållanden finns det alltid utbrott eller episoder av hat. Detta eftersom alla former av kärlek involverar ett visst mått av missnöje. Det finns ingen perfekt kärlek eftersom det inte finns några perfekta människor.

Vi älskar och älskas av andra på bristfälliga sätt. Detta gäller även vår kärlek för oss själva: den är aldrig komplett till den grad när tvivel och sprickor aldrig dyker upp.

Vad som står klart är att ju mer konsekvent vår självkärlek är, desto fullare kommer vi kunna älska andra. Men vad händer när vi istället för att älska hatar oss själva? Vad händer när vi agerar som om vi vore vår egen värsta fiende?

Att vara din egen fiende, varför?

Det logiska skulle vara om vi alla sade till oss själva att åtminstone gå framåt i livet, men det sker inte alltid. Ofta gör vi våra liv till levande helveten.

Ingen föds hatande. Tvärtom. Vid livets början är vi personer som ber om allt och inte ger något. Vi har inga tvivel om våra behovs och önskningars äkthet. Men det är just i barndomen som vi börjar koka ihop dessa överväldigande negativa fantasierna om oss själva, och de kan vara i en livstid.

Det som för oss till denna fatala övertygelse är närvaron av en figur som får oss att tro på det. Det är en person som vi älskar och som är en fundamental del av vår tillväxt. Vår far, vår mor eller båda. Ibland är det en hel familjestruktur eller någon vi är beroende av på något sätt.

Generellt sett är det vi har en serie hjärtesorger: föräldrar eller en hel familj som upprepar vad de själva upplevde vid starten av sina liv.

Ofta involverar dessa förhållanden likgiltighet för andras behov, sorg, skam och aggression. Otaliga händelser av försummelse eller hot om övergivning samt bortstötning. Hårda tystnader och förnekande av känslor. Bortstötning och straff för handlingar av självhävdande. Hårdhet under proven och undertryckning av känslor. I en sådan atmosfär är det väldigt svårt att ha förhållandena för att bygga en genuin uppskattning för sig själv och andra.

Den fatala cirkeln

Förakt för en själv lär man sig både medvetet och omedvetet. Alla bär vi med oss en viss mån av självdestruktiva impulser, som växer och förstärks när de matas.

Vad som följer är garanterat en svår historia som kan göra oss till vår egen fiende. Barnet blir tonåring och sedan en vuxen som förblir mer eller mindre invaderad av känslor av sorg, vrede och skuld. Det värsta är att dessa känslor har en hög nivå av osäkerhet. Sorg, vrede och skuld kommer från nästan vad som helst samtidigt som de riktar in sig på allt och inget på samma gång.

Vissa idéer dyker automatiskt upp i deras tankar: jag kan inte, jag är inte förmögen, jag är rädd, jag är värdelös, jag betyder inget för någon… Detta översätts även i vad de känner för andra: de kan inte, de är oförmögna, de är rädda, de är värdelösa, de betyder inget…

Detta resulterar i en fatal cirkel som upprätthåller ett skadligt förhållande med en själv, vilket resulterar i destruktiva relationer med andra. Detta skapar dåliga upplevelser som föder idén om en själv som dålig eller ovärdig.

Avsaknad av självkärlek

I självkärlekens frånvaro är mekanismer vid namn “identifikation med förövaren” verksamma. Det betyder att det slutar med att du uppfattas som personerna som åsamkat dig stor skada. Det är, givetvis, en omedveten mekanism.

Som barn ville vi ha kärlek, erkännande och respekt. Men kanske fick vi motsatsen, och istället för att ifrågasätta dessa svar försöker vi vara som dem som stötte bort, övergav eller attackerade oss.

Personen är fånge i spegeln. Han eller hon upprätthåller med andra ord den negativa synvinkel som en gång föll på honom eller henne och blir sin egen fiende. Personen internaliserar hatet eller bortstötningen denne led och erkänner att dessa känslor om honom eller henne själv är sanna.

Vid roten av många vanliga problem, såsom depression, finner vi dessa historier. Vi accepterar passivt att ja, vi förtjänade behandlingen vi fick. Och det slutar med att vi bär en börda som inte är menad för oss.

Bilder från Ryohei Hase.