"Om du älskar, lider du. Om du inte älskar, blir du sjuk."

Frasen “Om du älskar, lider du. Om du inte älskar, blir du sjuk.” är en av de populäraste från Sigmund Freud. Den inkluderades i hans bok On Narcissism: An Introduction, och nu kan man se den cirkulera på diverse sociala medier. Många tror att denna fras är romantisk, men sanningen är att den är mycket mer än så.

Sigmund Freud och psykoanalys har ifrågasatts otaliga gånger. Den mest frekventa kritiken är att den är “icke vetenskaplig”. Många av Freuds teorier har dock influerat alla mänskliga vetenskaper, inklusive “svåra” discipliner såsom psykiatri.

Vikten av kärlek

Hur som helst är sanningen att få ifrågasätter vikten av kärlek för mänsklig utveckling. Från ögonblicket vi öppnar ögonen till världen lider vi av en brist: brist på en annan person. Det finns inget sätt att överleva och växa om den andra personen inte finns där för att göra det möjligt.

Med andra ord betyder det att om det inte finns åtminstone en miniminivå av kärlek när vi påbörjar livet, kommer det bli omöjligt. Någon måste tillfredsställa våra behov, annars dör vi. Människan är ständigt och för alltid en varelse med stora behov. Vid brist kommer ett tomrum skapas som är omöjligt att fylla, även om vi ibland inte tror det. Detta eftersom vi för evigt och alltid är fördömda till en hopplös ensamhet. Hur mycket vi än lyckas etablera intima och kärleksfulla band, är verkligheten att vi föds, lever och dör ensamma.

Om du älskar, lider du

I kärlek måste vi ta hänsyn till flera olika former av lidande – från att älska och inte bli älskad till att upptäcka att kärlek inte löser allt. På ett eller annat sätt finns det inget sätt att älska utan att lida. Varför måste det vara så? Varför leder inte kärleken till lycka och inget annat. Är det inte ett “masochistiskt” sätt att tänka?

Förälskelse är besatt, men samtidigt ger den oss en känsla av liv som är svår att uppnå genom andra upplevelser. Förälskelse är vidrigt, men samtidigt utsökt. Det presenteras väldigt väl i filmen Kärlek i kolerans tid, där det sägs att symptomen på kärlek är väldigt lika de på kolera.

Ja, att förälska sig är lidande med njutning. Lidande när du inte är nära den andra personen och känner som om du kommer att dö när du misstänker att allt kommer ta slut; du vet med dig att du skulle göra vad som helst för att få vara med personen som stulit ditt hjärta. Känslan av kärlek alterneras med rädslan för att förlora den du älskar. Entusiasm tillsammans med onda tvivel.

När denna livliga del av förälskelsen är slut, upplever du en form av duell. “Något” är borta, “något” är inte som det var tidigare. Du vet att du fortfarande älskar personen, men även att denna kärlek har sina gränser. Då lider du eftersom du måste säga farväl till illusionen som är romantik och evig kärlek.

Om du inte älskar, blir du sjuk

När en person har svårt att etablera band av kärlek med andra, blir denne väldigt sårbar, både emotionellt och mentalt. Hemlighetsmakeriet, den besatta isoleringen, svårigheten att kommunicera med andra vad man känner eller tänker, är tecken på att saker och ting inte går bra.

Jaget blir sjukt. Om endast det som har att göra med en själv är viktigt och det finns stora svårigheter att inse vad som påverkar andra, har vi god grund för att tro att personen är fångad i sin egen narcissism. Men det är inte en moraliskt eller etiskt förkastlig fråga. Det är snarare än störande signal som indikerar att personen har blivit eller kommer bli sjuk.

Alla har vi skeden när vi drar oss från att träffa andra eller faser när vi behöver vara ensamma med oss själva. Men när det blir ett relativt permanent mönster så uppstår problem. Det finns en stark känsla av bortkoppling från livet och en lutning mot allt som representerar döden.

Det är som om man tröttnar på sig själv. Detta överdrivna fokus på en själv kommer förr eller senare resultera i ångest, i besatthet. Det resulterar även i ett väldigt oproduktivt liv som i stor utsträckning saknar mening. Eller så behandlar personen andra som verktyg, som ska tjäna dennes syften. Under dessa omständigheter rör personen sig längre och längre bort från möjligheten att nå något vi alla söker: inre frid.