Orfeus och Eurydike – en myt om kärleken
Myten om Orfeus och Eurydike handlar om en typ av kärlek som kan gå bortom döden. Legenden säger att Orfeus var en väldigt speciell varelse. Han vara Apollos son och musikens och konstens gud. Orfeus hade därför musiken som sin speciella gåva.
Orfeus lärde sig musik från Apollo. Han lyckades så bra med det att Apollo gav honom sin egen lyra som ett tecken på sin faderskärlek. Detta instrument hade skapats av Hermes, som använde ett skal från en sköldpadda för att bygga den. Enligt historien kunde Orfeus skapa några av jordens vackraste melodier.
Han hade en sådan talang att både gudar och människor blev rörda till tårar när de fick höra hans musik. Till och med de vildaste varelserna lugnade sig när de fick höra denna musik. Han var också något av en kvinnokarl tills han träffade nymfen Eurydike.
Orfeus och Eurydike
Orfeus levde ett äventyrligt liv. Han erbjöd sig därför att åka med argonauterna när de skulle resa för att hitta det gyllene skinnet. Legenden säger att han räddade expeditionen när några sjöjungfrur försökte förvirra sjömännen med sin sång. De hypnotiserade sjömännen som kastade sig i vattnet där de blev uppätna av dessa sjöjungfrur.
Men Orfeus använde sin talang för att förhindra detta genom att spela på sin egen lyra. Hans musik var betydligt vackrare och han lyckades dränka sjöjungfrurnas sång. Det var därför bara en sjöman som dog.
Efter expeditionen träffades Orfeus och Eurydike. Hon var en väldigt vacker nymf. Dagen när Orfeus såg hennes reflektion i vattnet blev han direkt kär och kände att han kunde dö för henne. Han lyckades till slut få hennes uppmärksamhet och Eurydike blev förälskad i honom. Därefter gifte de sig. Under en tid levde de ett lyckligt liv fullt av kärlek och passion.
Eurydike dör
Även om Orfeus och Eurydike levde ett lyckligt liv i hennes palats så glömde hon aldrig bort att hon var en nymf. Hon kunde därför inte sluta gå till skogen för att vara i naturen. En eftermiddag när hon gick till skogen så stötte hon på en jägare som jagade en hjälplös hjortkalv. När hon hjälpte den fly så blev jägaren ursinnig.
Mannen sade att han kunde förlåta henne om hon gav honom en kyss. Hon vägrade eftersom hon var en lyckligt gift kvinna och inte ville riskera sin lycka. När jägaren försökte tvinga henne så sprang hon iväg, men hon råkade trampa på en sovande orm som bet henne, och hon dog direkt.
När Orfeus fick reda på att hans fru hade dött så blev han förtvivlad. Han beslöt sig för att gå till undervärlden och rädda henne från döden. Genom att använda sin lyra och sin vackra sångröst så övertygade han färjkarlen Charon och hunden Kerberos som var dödsrikets väktare att ta honom till Persefone, helvetets gudinna. Hon blev också rörd när hon fick höra hans musik.
Tillsammans för alltid
Till slut lät Persefone Orfeus ta med sig sin fru tillbaka på ett villkor. Under färden tillbaka var Orfeus tvungen att gå framför Eurydike. Han fick inte vända sig om förrän de var helt ute i solen utanför undervärlden. Orfeus accepterade, men trodde inte att Eurydike skulle följa efter. Han var rädd att en demon skulle följa efter honom istället.
När han till slut kom ut ur grottan så kunde han inte stå emot längre och vände sig om. Eurydike hade nästan kommit helt fram i solljuset, och hon dog därmed en gång till. Orfeus blev väldigt ledsen och började spela en sorgsen typ av musik som till och med fick gudarna att gråta. Några varelser som kallades menader blev kära i honom, men Orfeus gav inte efter för deras försök att förföra honom.
Som hämnd dödade de honom och spridde ut hans kvarlevor. Det gjorde att Orfeus och Eurydike kunde träffas igen i undervärlden. De var nu tillsammans för evigt och ända sedan dess kan man höra vackra melodier bland ängar och lundar.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Delgado, R. G. (2003). Interpretaciones alegóricas del mito de Orfeo y Eurídice por Fulgencio y Boecio y su pervivencia en la Patrologia Latina. Myrtia, 10, 17-33.
