Orfeus och Eurydike – en myt om kärleken

30 januari, 2020
Myten mer Orfeus och Eurydike är en påminnelse om att kärleken stannar kvar även efter döden.
 

Myten med Orfeus och Eurydike handlar om en typ av kärlek som kan gå utöver döden. Legenden säger att Orfeus var en väldigt speciell varelse. Han vara Apollos son och musiken och konstens gud.

Orfeus hade därför musiken som sin speciella gåva.

Orfeus lärde sig musik från Apollo. Han lyckades så bra med det att Apollo gav honom sin egen lyra som ett tecken på sin faderskärlek.

Detta instrument hade skapats av Hermes, som använde ett skal från en sköldpadda för att bygga den. Enligt historien kunde Orfeus skapa några av jordens vackraste melodier.

Han hade en sådan talang att både gudar och människor blev rörda till tårar då de fick höra hans musik.

Även de vildaste varelserna lugnade ner sig då de fick höra denna musik. Han var också ganska bra med kvinnor tills han träffade nymfen Eurydike.

Staty av Orfeus.

Orfeus och Eurydike

Orfeus levde ett äventyrligt liv. Han erbjöd sig därför att åka med argonauterna då de skulle resa för att hitta det gyllene fårskinnet.

Legenden säger att han räddade expeditionen då några sjöjungfrur försökte förvirra sjömännen med sin sång. De hypnotiserade sjömännen som kastade sig i vattnet där de blev uppätna av dessa sjöjungfrur.

 

Men Orfeus använde sin talang för att förhindra detta genom att spela på sin egen lyra. Hans musik var betydligt vackrare och han lyckades dränka sjöjungfrurnas sång. Det var därför bara en sjöman som dog.

Efter expeditionen träffades Orfeus och Eurydike. Hon var en väldigt vacker nymf. Dagen när Orfeus såg hennes reflektion i vattnet blev han direkt kär och kände att han kunde dö för henne.

Han lyckades till slut få hennes uppmärksamhet och Eurydike blev förälskad i honom. Därefter gifte de sig. Under en tid levde de ett lyckligt liv fullt av kärlek och passion.

Eurydike dör

Även då Orfeus och Eurydike levde ett lyckligt liv i palatsen så glömde hon aldrig bort att hon var en nymf. Hon kunde därför inte sluta gå till skogen för att vara bland naturen.

En eftermiddag då hon gick till skogen så stötte hon på en jägare som jagade en hjälplös hjortkalv. Då hon hjälpte den fly så blev jägaren ursinnig.

Mannen sade att han kunde förlåta henne om hon gav honom en kyss. Hon vägrade eftersom hon var en lyckligt gift kvinna och inte ville riskera sin lycka.

Då jägaren försökte tvinga henne så sprang hon iväg, men hon råkade trampa på en sovande orm som bet henne, och hon dog direkt.

Då Orfeus fick reda på att hans fru hade dött så blev han förtvivlad. Han beslöt sig för att gå till undervärlden och rädda henne från döden.

Genom att använda sin lyra och sin vackra sångröst så övertygade han färjekarlen Charon och hunden Kerberos som var dödsrikets väktare att ta honom till Persefone, helvetets gudinna.

 

Hon blev också rörd då hon fick höra hans musik.

Gång under jorden.

Tillsammans för alltid

I slutändan lät Persefone Orfeus ta med sig sin fru tillbaka på ett villkor. Under färden tillbaka var Orfeus tvungen att gå framför Eurydike.

Han fick inte vända sig om förrän de var helt ute i solen utanför undervärlden. Orfeus accepterade, men trodde inte att Eurydike skulle följa efter.

Han var rädd att en demon skulle följa efter honom istället.

Då han till slut kom ut ur grottan så kunde han inte stå emot längre och vände sig om. Eurydike hade nästan kommit helt fram i solljuset, och hon dog därmed en gång till.

Orfeus blev väldigt ledsen och började spela en sorgsen typ av musik som till och med fick gudarna att gråta. Några varelser som kallades menader blev kära i honom, men Orfeus gav inte efter för deras försök att förföra honom.

Som hämnd dödade de honom och spridde ut hans kvarlevor. Det gjorde att Orfeus och Eurydike kunde träffas igen i undervärlden.

De var nu tillsammans för evigt och ända sedan dess kan man höra vackra melodier bland ängar och lundar.

 

Delgado, R. G. (2003). Interpretaciones alegóricas del mito de Orfeo y Eurídice por Fulgencio y Boecio y su pervivencia en la Patrologia Latina. Myrtia, 10, 17-33.