Relationen mellan far och dotter – ett rörande brev

· 25 november, 2017

Hon föddes igår, och om några timmar kommer hon börja på högskolan. Igår sade de till mig att vi skulle bli far och dotter, en sekund senare kröp hon och minuter senare hade hon sin första körlektion. Igår såg hon på oss som om vi var gudar, idag ser hon på oss som någon som känner till alla våra brister.

Mitt i allt detta har bara en natt passerat; en natt när jag tänkt, överväldigad, och sett henne växa… Jag har sett henne växa i intervaller eftersom jag ibland måste åka och jobba. Vid andra stunder behövde hennes syskon, mina syskon, vänner, föräldrar eller hennes mor mig. Ibland behövde jag mig själv.

Jag har kommit hem sent och ibland kunde jag inte kommer på någon historia. Det var så hon lämnade åldern av påhittade historier och började uppleva hur verkligheten ibland kan vara oändligt mycket grymmare och fantastisk.

Hon vill göra det själv. Hon vill inte att vi ska vara överbeskyddande eller säga åt henne att ”vad du inte känner till kan inte såra dig” vid varje steg hon tar, vid varje risk hon tar.

Var inte överbeskyddande

En fars hopp

Igår hade jag ett berg av hopp för henne. Hopp som alla var mina, hopp som hon inte sagt något om. Hon bara signalerade efter flaskan när hon var hungrig. Hon stoppade vad som helst i munnen när hon var hungrig.

Idag har jag fortfarande mina hopp, men hon har sina egna och jag måste acceptera det. Det är en process som tagit hela natten.

Jag skulle helst ha sett att hon blev jurist. Jag tror att de har ett bekvämt liv. Jag tycker att de har en viktig position, att deras utbildning ger dem en bättre känsla för rättvisa än de flesta dödliga. Hon vill dock bli journalist.

Hon vill inte bli TV-journalist, utan en sådan där anonym journalist. En som reser och rapporterar om krig och ger en röst till viktiga berättelser. Det skrämmer mig ibland så mycket att jag inte kan sova.

Samtidigt tittar hon på mig med ansiktet hos någon som förälskat sig något vansinnigt i någon hon precis träffat. Denna blick mellan far och dotter gör mig stolt.

Att ge upp kontrollen

Som far har det inte varit lätt att släppa tyglarna. Jag ser henne alltid som mycket yngre än vad hon är, mindre och mer sårbar, lättpåverkad och oskyldig. Jag har även sett henne gå fram till en klippavsats med all självsäkerhet i världen, och varit tvungen att låta henne göra det.

Hur mycket jag än vill vara den bästa läraren i världen för henne, finns det lärdomar som endast livet kan lära en; det finns vissa som man måste lära sig med andra.

Hon ser så vacker ut när hon sover. Jag vet inte om hon vet det, men hon är den vackraste flickan i världen. Jag har sagt det till henne många gånger, varpå hon skrattar, rodnar och till slut svarar med ”men pappa!” (gör mig inte generad).

Paralleller till min egen barndom

Det är svårt att förstå hennes kamp mot sin egen kropp. Det är svårt att komma ihåg hur det var att känna att vad andra barn tyckte om mig var viktigt. Det är svårt att förstå att det kommer bli lättare för mig att förstå om jag minns. Det kommer även göra mig nostalgisk och ge mig tårar i ögonen.

Jag kommer ihåg ångesten jag kände när jag var tvungen att gå till skolan med en ful jacka. Den som min mamma sydde i stunder av tristess och som kliade som satan. Jag vet inte vilken fasansfull jacka jag tvingat min dotter att bära – kanske finns det flera. Far och dotter har många gemensamma nämnare.

Kanske tvingade jag henne att ta musiklektioner; det vill säga fram tills att hennes likgiltighet för musik tog kål på min dröm att hon skulle bli vän med de åttonde och sextonde noterna. Jag kunde inte få henne att gilla det. Hon stretade framför mig och jag fick mig att må bättre genom att tänka att det var bra för henne.

Hur mycket jag än ville vara hennes bästa lärare, finns det lärdomar endast livet kan lära en. Det finns vissa du bara kan lära dig med andra.

Flicka som blåser bubblor

Att börja om som far och dotter…

Om vi kunde börja om igen, som far och dotter, tror jag inte att jag tvingat dig att göra så många saker som var ”bra för dig”. Åtminstone inte från sidlinjen. Jag hade delat upplevelserna med dig. Jag önskar att jag insett hur du såg på bollen när du var liten och spelar fotboll med mig.

Jag önskar att jag varit mindre uppmärksam på faror och mer på drömmar. Jag skulle inte ha kommit sent så ofta. Jag önskar att jag lekt med dig mer. Innan du gav upp hoppen om mig och fann andra barn att leka med.

Jag borde ha vetat att du var fullt kapabel att sätta på dig en jacka när du var kall. Att du skulle äta när du var hungrig. Dessa var behov du hade i början, men inte senare.

Du behövde stöd och svar

Senare var det du behövde uppmuntran för projekten du startade; du ville ha svar på dina frågor och sällskap av någon som inte var en chef. Du behövde stöd, tröst och inspiration. Kanske var det rollen jag spelade, kanske är det en del av att vara pappa.

De säger att känslor är magiska… och att människor har så många känslor att vi kan uppleva fler än en på samma gång. Jag känner mig ledsen över att jag inte kan få tillbaka tiden vi inte spenderade tillsammans. Jag antar att alla föräldrar känna likadant vid någon punkt, men det får mig inte att må bättre.

Hur som helst är det som faktiskt får mig att må bättre nu det jag ser. Jag ser att du utkämpar dina egna strider på ett ärligt sätt. Det gör mig stolt. Oavsett hur rätt eller fel de är så väljer du dem och har hittat din passion.

När jag ser dig växa förstår jag äntligen att jag ville att du skulle ha ett enkelt liv; vad du vill ha är dock ett lyckligt liv. Nu hoppas jag bara att du hittar det och att du delar det med mig.

P.S. som du kan se är jag idag lite av en journalist såväl som far. Jag skulle vilja färdigställa denna artikel och signera den med dig vid lunch.